Även WM har ett slut

Allting har ett slut. Berättelser, filmer, förhållanden, liv, karriärer och fotbollsmatcher. Ingenting varar för evigt. Ovillkorligen kommer så småningom slutet, i någon form, abrupt eller planerat. WM är givetvis inget undantag, och den bittra och för oss smärtfulla sanningen är att vi nu kommit till vår vägs ände. Till skillnad från Zinedine Zidane tänkte WM avsluta snyggt och värdigt. I det här inlägget tänkte vi bland annat berätta hur allt började, avslöja vilka WM egentligen är och berätta varför vi har tagit det här beslutet. Inlägget riskerar att bli ganska långt, men det hoppas vi att ni har överseende med.

Vilka är WM?
Så var det dags. WM ska ”avslöja” sig. Från första inlägget till näst sista har vi varit väldigt måna om att hemlighålla vilka som egentligen står bakom den här bloggen. Varje kommentar där våra vänner har nämnt oss vid namn har vänligt men bestämt plockats bort (detta är det enda i kommentarsväg som har censurerats). Vi har gjort detta kanske inte så mycket för att omge oss av en air av mystik à la Mats Härd, för det var redan gjort när vi startade, utan snarare för att det är våra åsikter om fotboll vi har velat framhäva, inte oss själva. Eftersom åsikter i fotbollsvärlden, precis som i resten av världen, ofta både uttrycks och mottas fördomsfullt, så kan anonymiteten användas som ett sätt att påverka läsarens fördomar så lite som möjligt. Om vi avslöjat vilka lag vi håller på och vilka städer vi bor i så hade trovärdigheten fått sig en rejäl törn. De som sympatiserar som vi hade hållit med oss i överdrivet mycket och de som har hjärtat hos konkurrenterna hade förmodligen inte ens brytt sig om att läsa.

 

Nåja, här kommer det: Vi som driver WM heter Peter och Martin och är tio respektive elva år gamla.

Nä, skämtar bara... Men visst hade det varit roligt…? Namnen stämmer dock. Jag som sitter och knackar bakom tangentbordet just nu heter Martin Jonasson och är 25 år. Min kollega, som bland annat författade gårdagens enligt mig makalöst bra inlägg heter Peter Ekman och är 26 år. Vi bor för tillfället båda i Göteborg.

Peter K Ekman växte upp i Smålandsidyllen Växjö. WM tycker inte att det är viktigt vem som har skrivit vad, men om man vill leta upp inlägg författade av herr Ekman, så är ett tips att leta efter citat som ”Zlatan till Öster” eller ”Anders Svensson fick nöja sig med att vara si så där tredje-fjärde bäst på Elfborgs mittfält i den svåra bortamatchen mot Öster”. Där har ni en liten hint om var den WM-halvans sympatier ligger.


Martin Jonasson kommer ursprungligen från Ronneby i Blekinge. Precis som Peter flyttade han till Göteborg år 2000 för att studera Industriell Ekonomi på Chalmers tekniska högskola. Martin kommer att flytta till Stockholm till hösten för att skriva exjobb på Telenor, medan Peter, som varit lite flitigare och redan är examinerad, just nu sitter på sitt första riktiga jobb på Pegol.

Båda har vi spelat i lokala klubbar längre ner i seriesystemen, men har bara hållit igång med fotboll sporadiskt efter det att tjugoårsstrecket passerats. Dock är ingen av oss tveksam till att spela i någon av de högre ligorna i Europa, om bara rätt bud dyker upp, och är inte långt från våra formtoppar (vilket kanske i och för sig säger mer om våra formtoppar än vår form). Vi spelar gärna i något varmt land, tillsammans och i en klubb med ambitioner.


Och så var det det här med namnet. WM står för världsmästerskap. Fast på tyska. Jag kan ingen tyska, så jag ska låta bli att försöka stava, utan vi nöjer oss så (däremot är jag en jävel på franska och där heter det Coupe du Monde, det vet jag).

Historien bakom WM
Idén till WM föddes i ett omklädningsrum efter ett svettigt gympass. Eller snarare, idén föddes i Peters huvud före passet, men det var i omklädningsrummet efteråt som han lade fram idén på ett sådant sätt att Martin blev eld och lågor. Vi skulle, med lottningen i Leipzig som startskott, starta en fotbolls-vm-blogg.

Till en början var projektet enbart tänkt att vara småskaligt, och alla läsare utanför den närmaste kompiskretsen betraktades som en bonus. Eller, vid närmare eftertanke betraktades väl även läsare inom den närmaste kompiskretsen som en bonus, och WM var nog mer ett medel med vilket vi skulle tvinga oss att hålla oss à jour inför det vm som komma skulle. 


Idag kan vi dock stoltsera med över 50 000 sidvisningar, fler än 20 000 unika besökare och en ihållande bra placering på bloggtoppen.se:s lista över sportbloggar. Så vad var det som hände? Jo, flera händelser har tagit oss dit vi är idag. Vi tänkte försöka lista de viktigaste:


 

 

  • Torsdag den 19 januari rankade Bara Ben på Glenn Hysén, Sveriges absolut populäraste suporterblogg (som enligt bloggtoppen.se bara idag måndag har haft nästan 7000 unika besökare), WM som Sveriges femte bästa fotbollsblogg. Motiveringen löd: ”Vinterns mest intressanta nykomling som specificerat sitt bloggande till att följa allt inför VM 2006 i sommar. Fokus ligger på svenska landslaget men det finns även andra kul relaterade inslag. Verkligen bra tempo, snyggt och intressant. Klart värt ett dagligt besök för oss som ska ner till Tyskland. Frågan är, försvinner bloggen dagen efter finalen?” Efter detta har baraben.com länkat till WM vid ett flertal tillfällen. Tack, Bara Ben på Glenn Hysén!

 

  • Den 10 mars kontaktade Tobias Regnell, chefredaktör på Sveriges bästa fotbollstidning Offside, WM och föreslog ett samarbete. Resultatet blir ett lunchmöte vilket mynnade ut i de banners vi har här till höger och även i att WM fick en länk på Offsides hemsida. Spana gärna in länken till höger på Offsides hemsida. Och stöd gärna WM genom att teckna en prenumeration genom WM:s banner. Tack, Offside! Tack, Tobias Regnell!

 

 

  • Till sist, men förhoppningsvis inte minst, så hoppas vi att den glöd vi båda känner inför fotboll i allmänhet och fotbolls-vm i synnerhet lyser igenom i våra texter, och att dessa har ansetts kvalitativa nog för att behålla läsare. Eftersom vi arbetar helt ideellt, och har lagt ner oförskämt mycket tid på WM så gläder det våra skribenthjärtan oerhört när vi har fått uppskattande kritik av er läsare. Tack, alla våra läsare!

WM är stolta
Vi vill också tacka alla er fantastiska människor som lämnat de 380 mer eller mindre dumma kommentarerna. Främst tänker vi på de allra flitigaste David, Goleo, Mannen från Kivik, Patrik, Gustav, Göran, RS, Majornas Henke Larsson, Lisa, Limpan af Lidingö, Baraben, Babak, Pat the Brat, Quizmaster PM, Tobias, Grönvita sidan upp, Juan och Niclas Ivarsson.

Här är några av de allra, allra snällaste (och mest vettiga) sakerna som ni skrev:

Ge inte upp en väldigt bra blogg. Ta sikte på EM och fortsätt ert goda arbete. Det har betytt mycket för mig och jag försöker själv sprida sidan till andra. Det är jag nog inte ensam om. Fortsätt!!!!!

 
Oavsett hur och var ni skriver så gör ni ett så jävla bra jobb. Fortsätt med det! Jag gråter nästan redan nu över hur tomt det kommer bli när VM är över. Saknaden kommer vara större än någonsin förr.”


Läste detta inlägg för ett par dagar sedan och var tvungen att gå in och läsa det igen. Denna text är vackrare än något Vennerström någonsin kan förmedla. Danke


 

Det var ta mig tusan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades


 

”Trevligt med lite sund, verklighetsbaserad nyhetsuppdatering från Tyskland. Detta som omväxling till kvällspressen där Isakssons skada är livshotande och där Ljungberg och Mellberg i princip försökt att döda varandra.”


”Vill bara säga att ni gör ett fantastiskt jobb och fyller en stor lucka i det dagliga svenska medieflödet från VM. Trots att man läser allt som går att komma över om VM i svenska medier lyckas ni alltid komma med fräscha och egna analyser. Behöver jag ens nämna att de dessutom är vida överlägsna och bättre underbyggda än övriga mediers? Nu finns ännu ett skäl att hoppas på avancemang för Sverige i VM - att få fortsätta läsa WM!”

”Tror att ni den här gången slår många av våra svenska dagstidningar med hästlängder när det gäller betygen till spelarna!” 

”…en mer välskriven, objektiv och heltäckande samling skrivelser hittar man inte i aftonblaskan eller någon annanstans heller”

”Bästa texterna om landslaget, lätt! Ni tyngs inte av försäljningssiffror, vilket helt klart märks i era mer objektiva texter.”

”Imponerande blogg. Inte mitt favoritmedium, men den här är ju grym!”

”WM är de enda som analyserar laget som en helhet, dvs ser inte spelarna som öar!”

känn er stolta över att ni är ett återkommande vattenhål för de svenska kontorsarbetarslavarna!”

”Fortsätt pumpa ur er de alltid lika eminenta krönikorna.”

Tack WM-bloggen för att ni visar upp en större kompetens inom fotboll än vår egen förbundskapten”

”Briljant genomgång”  


Och så den roligaste kommentaren:


”Jeg ville ønska at i var så flinke at byde mig en bilett til VM i Tyskland i sommer, det ville skabe en sensation for jere og stor reklame. Vi kan skrives jeg har en lille dreng der gerne vil være maskot for et av lagerne om det kan lade sig gøre. Venlig Ola Hans”

Vet inte vilka han trodde att vi var. Joseph Blatter kanske… 

Givetvis har vi även ibland fått svidande kritik, det sticker vi inte under stol med. Vi publicerar den bara inte här…

Vi skänker även en tanke till Coach Jojo som gjort WM:s lika officiella som fantastiska vm-låt och till tidningen Offside som bidragit med länkning och visst ekonomiskt stöd.

Det ofrånkomliga slutet 

Det är fantastiskt roligt att skriva om fotboll, och särskilt att göra det på ett sätt som verkar ha uppskattats. När idén till WM föddes så kunde vi inte föreställa oss att vi en dag skulle sitta i telefon och prata med Jonas Nystedt, för att försöka få gå på presskonferenser i Tyskland. Nu gick ju inte det, men vad vi vill säga är att WM har växt till något som vi idag är otroligt stolta över.


Men med en större läsarkrets kommer även ansvarskänslan som ett brev på posten, och ibland har det funnits perioder då vi helt enkelt inte har haft tid. Oftast har en av oss kunnat dra ett större lass när den andre inte kunnat. Peter har täckt upp för Martin, Martin har täckt upp för Peter. Men ibland, när båda varit upptagna, har det stundtals varit frustrerande och man har någonstans börjat känna en begynnande oro, en ansvarskänsla, både för läsarna och, hur bisarrt det än kan låta, för själva WM. Vår delade vårdnad av WM är ju det närmaste att vara föräldrar vi någonsin kommit…

Vad man än avslutar så kan man göra det på två sätt. Man kan göra som Jesper Blomqvist, och försöka och försöka och försöka, tills man till slut bara inser att det är dags att lägga av, att det inte håller längre, och liksom tyna bort. Nu har WM inget personligt emot Jeppe (snarare tvärtom), utan han råkar bara få tjäna som exempel. Sedan kan man göra som Zinedine Zidane eller i viss mån Henrik Larsson, och i god tid inse att, fan, vi kommer inte att kunna hålla det här tempot för evigt. Det är nog bäst att vi lägger ner när vi är på topp. 


Så det gör vi. För vi känner dels att det, naturligtvis, inte finns lika mycket att skriva om det annalkande em-kvalet i detta skede som det funnits om vm de senaste månaderna. Dels vet vi att forumet bloggen kräver ständig uppdatering för att behålla sin läsekrets. Och till sist kommer vi att ha våra respektive häckar fulla med annat i höst. Lägg de här ingredienserna i en gryta, tillsätt sunt förnuft, koka upp och du får det ostridbara faktum att WM har nått sin topp.

 


Så istället för att sakta börja klättra ner på andra sidan tar vi istället ett djupt andetag, tittar tillbaka på den stig vi vandrat, sluter ögonen och kastar oss handlöst ut i luften. Givetvis lämnade vi flaggan på toppen, där den får stå kvar och svaja. Den är gul och blå, har vår adress skriven på sig och har varit både på Westfalen- och Olympiastadion.

flaggan

Övre raden från vänster: Dietmar, Gottlieb, Rudi.
Nedre raden från vänster: Wolfgang, WM-flaggan, Hermann (delvis skymd).


 

Sedan ska man ju som bekant aldrig säga aldrig, och båda de nämnda Zidane och Larsson har ju gjort bejublade comebacker. Så vem vet, inför EM kanske ni hör av oss igen. Tills dess, spela taktiskt, tekniskt, fult eller snyggt. Bara ni gör fler mål än motståndarna!

Och titta för säkerhets skull in då och då...


PS. till sist, finns det någon där ute som känner för att utnyttja oss som skribenter i något sammanhang, gärna om fotboll, och som tror att vi är rätt personer, tveka inte att höra av er till wmblogg@gmail.com. Vi är rätt billiga. 

38043-55
Sveriges klack...


38043-62

Adolfs stadion...

38043-56
Vår vy...


Hejdå, vm! Hej på dig, em-kval!

Det svenska resultatet i 2006 års vm var godkänt. Det är nästan alla överens om. Sverige har gått vidare från gruppen de senaste tre mästerskapen, en bedrift endast England, av de europeiska nationerna, kan matcha. Det är givetvis ett väldigt gott betyg åt Herr Lagerbäck. 

Men nu, innan, under och framför allt efter vm känns det som om det finns en mättnad. Den finns hos spelarna, den finns hos Lagerbäck och den finns hos det svenska folket. I lagerbäckparadigmen (4-4-2 med mittfältsdiamant, det säkra före det osäkra, stort förtroende för ett fåtal utvalda, butter attityd, mm…) finns en grundtrygghet som gör att man kan vinna de enkla matcherna (eller åtminstone inte förlora dem), eftersom alla vet vad de ska göra, de har gjort det förr och de kommer att få förtroendet att göra det igen. De har defilerat bort Makedonien, de har fixat oavgjort mot stornationer, de har tagit sig vidare från gruppen. Sverige har, som sagt, under lagerbäcksparadigmen haft en nästan oöverträffat hög lägstanivå. 

Problemet är att högstanivån inte är särskilt hög. Under samma period (de senaste tre mästerskapen) har hela 16 nationer lyckats bättre än Sverige, alltså kommit förbi första slutspelsrundan. Det är en mycket mindre smickrande statistik. Under dessa tre mästerskap har Sverige vunnit tre matcher, mot Nigeria, Bulgarien och Paraguay, en match per turnering. En match per turnering är precis så många som har behövts för att klara målet – att gå vidare från gruppen. 

Det är inte svårt att se att Sverige under lagerbäcksparadigmen har spelat stabilt, den stora kunskapen om spelsystemet har gjort att de små länderna mals ner och att de stora länderna kan få problem om de inte spelar bra. Men det lilla extra, den extra vinnarviljan, den fungerande helheten, den påtagliga harmonin och, framför allt, den taktiska finessen - det som vinner medaljer – det har saknats. Italien har allt det här, och dessutom en stor individuell skicklighet. Vad WM nu efterfrågar är lite mod. Vi behöver bygga ett nytt lag som, om två år kan överraska oss positivt lite och som om fyra år ska vara på sin absoluta topp. Vi skulle gärna se ett paradigmskifte med en ny förbundskapten, ett delvis nytt lag och ett nytt spelsystem. Vem förbundskaptenen ska bli lämnar vi åt andra att spekulera i, men vi vill här förklara varför Sveriga ska anpassa sig till ett modernt, flexibelt och vägvinnande 4-2-3-1: 

  • Det går mode i spelsystem och nu är olika varianter på 4-5-1 det nya svart. Innan dess var 4-3-3 och 3-5-2 offensiva, men övergående flugor, emedan 4-4-2 har funnits i bakgrunden sedan 70-talet. Vad grundar sig då dessa trender i? Fegt flocktänkande grundat på irrationella argument? Givetvis inte! Fotbollstaktik är en vetenskap, precis som fysik och medicin. Och även om vetenskapens progression ibland ter sig en aning slingrig, för den oss ändå framåt på det stora hela. 
Problemet med 4-4-2 är att en, ibland två spelare inte kan användas i försvarsspelet. För att kompensera för detta får backlinjen ligga högt och mittfältet får falla ner och minska ytorna. Det innebär samtidigt att man är känslig för individuella misstag i försvaret och mot djupledsspel. Samtidigt är man, när man väl erövrar bollen, alldeles för långt ner relativt motståndarna för att man ska kunna ställa om snabbt. Just snabba omställningar är Sveriges chans; vi kan inte spela ut motståndet, som Brasilien eller Argentina. Med 4-2-3-1 ligger 1:an högt och styr uppspelen. 3:orna kan också ligga högt upp och sätta press, eftersom det finns två defensiva hjälpgummor bakom. När man sedan erövrar bollen kan man lätt komma i kontringar med en anfallare och tre snabba mittfältare mot ett ensamt försvar. 

  •  Ombyte förnöjer. Det är helt uppenbart så att det inte verkar särskilt kul att spela i det svenska landslaget. Jag lider med Fredrik Ljungberg som har fått stå ut med Lagerbäcks system i femton år. Ingen förbundskapten har suttit så länge på sin post och det svenska landslaget skriker efter frisk luft. Men det är klart, det är svårt att sparka en tränare som ännu inte har upplevt ett stort misslyckande. Med en jävla portion tur och en uppsjö sistaminutenmål har Lasse på någon jäkla vänster lyckats krångla sig vidare från kval- och gruppspel. WM tror att det är en stor, stor risk att misslyckandet kommer nu, i em-kvalet. Vi har åtminstone oerhört svårt att se hur detta svenska landslag, med Lasse i spetsen, ska kunna överraska oss i Alperna 2008. Det svenska landslaget behöver få sniffa lite på luktsaltet, få en ny gubbe som bossar, släppa lite på livremmen och våga förändra. Vi behöver en karismatisk vinnarskalle, som kan komma in med nya tankegångar och svetsa samman gänget och få spelarna att arbeta för varandra och ha kul! OK, det kanske går åt pipsvängen ändå, men då har man åtminstone testat. Ett nytt mästerskap, där Sverige med enorm tur och halvbra spel går till slutspel för att sedan åka ut, så barrikaderar WM SvFF-skrapan!
 
  • Vi måste anpassa spelsystemet efter spelarmaterialet, inte tvärtom! 

Om man kollar på de lite yngre spelarna – de som kommer att kunna vara med 2010 – så är det klart att det råder god återväxt på snabba, offensiva, målfarliga yttrar. Just sådana är det absolut viktigaste att man har i ett 4-2-3-1. Elmander, Wilhelmsson, Rosenberg, Hysén, Sjöhage, Farnerud, Pode, alla är de unga, löpstarka och kan utmana. Av så många lovande spelare borde en eller ett par blomma ut ytterligare. På kort sikt är ju även Ljungberg och Jonson med i diskussionen.


Kim Källström är en spelare som långt ifrån kan få ut sin potential i den offensiva spetsen i 4-4-2-diamanten. Kim är bättre längre ner i banan, i Pirlopositionen, där han kan fördela bollarna i djupled. Kim är därför gjuten som en av 2:orna, där Linderoth givetvis är den andre i en förhoppningsvis väl fungerande Pirlo-Gattuso-symbios. 

Zlatan är ingen 4-4-2-spelare. Spelare i ett tvåmannaanfall måste vara rörliga och samspelta, de måste arbeta tillsammans, och med smarta löpningar luckra upp försvaret (se Podolski – Klose 2006 eller Allbäck – Larsson för några år sedan och Dahlin – Andersson 1994). Som targetplayer är dock Zlatan i absolut världsklass. Konsten att plocka ner en svår boll, hålla i den och fördela den vidare behärskar knappt någon så bra som vår älskade Ibra. 

Ljungberg har fortfarande snabbheten för att kunna hålla till på kanten. Men hur länge har han det? Decennier av kamikazelöpningar borde rimligen snart att börja ta ut sin tull. Ljungberg har visat i klubblaget Arsenal att han har spelintelligensen och konditionen för att kunna användas som central, offensiv mittfältare, med huvuduppgifterna att styra försvarsspelet och sätta igång kontringar.  Sådär, då var det klart! Nu ska vi bara åka till Residenset i Växjö och övertala Lars-Åke. Så här ska vi spela mot Spanien på Råsunda: 

Zlatan 

Elmander, Ljungberg, Wilhelmsson
 

Källström, Linderoth
 

Edman, Hansson, Mellberg, Alexandersson
 

Isaksson
 

Frisparksmål och tilläggstid

Jag satt och såg en av alla de målkavalkader som visas på tv nu så här i slutet av vm när det slog mig - har det inte gjorts otroligt få frisparksmål i år? Alltså mål direkt på frispark. I de senaste stora turneringarna har vi vant oss att se massvis av snygga frisparksmål, men i det här vm:et är det väl bara Becks som har lyckats? Jag har tänkt så det knakat och jag kommer inte på något mer. Rätta mig gärna om jag har fel, men även om jag missat ett eller till och med två frisparksmål, så är det fortfarande anmärkningsvärt.

Så vad är det som har hänt? Har målvakterna blivit bättre? Eller skyttarna mindre precisionssäkra? WM skrev i inlägget
en regellista i början av maj bland annat detta:

"WM vill inte se Beckham, Riquelme eller Ronaldinho behöva slå ytterligare en perfekt slagen frispark rakt i en mur som har krympt avståndet till typ fem meter. Dessa frisparksartister har rätt att få det avstånd som domaren stegar upp. Ge domarna direktiv att visa för muren var den ska stå, låta frisparken slås, och sedan varna samtliga spelare som steppar fram för tidigt - låt dessutom frisparken slås om. WM lovar att det inte skulle krävas många sådana domslut innan detta mygel definitivt skulle upphöra."

Är det månne detta som har felat?

Well, well, är det någon som har en bra teori så kom gärna med den.

Och när vi ändå har halkat in på en liten domardiskussion i och med citatet ovan så känner jag för att få ur mig en åsikt: Är det enbart WM som har reagerat på vm-domarnas otroligt dåliga bedömningar av hur lång tilläggstiden ska vara i andra halvlek? I varenda tidning och varenda tv-kanal har det diskuterats domarinsatser till leda, men då har det alltid handlat om huruvida de viftar för mycket med kortleken, straffsituationer eller filmningar. Men ingen har ens, vad jag minns (nu var jag i och för sig i Tyskland i nästan två veckor och kan ha missat en del diskussioner), tagit upp ämnet. Varför? Har det inte varit alldeles uppenbart att domarna, som WM överlag annars tycker har skött sig utmärkt, har belönat filmningar och maskningar genom att inte lägga till den tid de borde? Allra tydligast var det väl i Sveriges match mot T&T, men det har synts i många matcher och ofta har man fått intrycket att tre minuter är någon slags standardtid som domarna lägger till när de glömt bort att stoppa klockan emellanåt. Det här är otroligt lätt att kontrollera för de statistiker som tar fram statistik på allt mellan himmel och jord och något som borde undersökas. Det ska läggas till 30 sekunder för ett byte. Vidare ska tid läggas till för straff, skador och spelförstörelse. Busenkelt egentligen, och brister på det här området bland domarna borde bestraffas.

Bronsmatchen var riktigt bra. Turneringen har verkligen blivit bättre mot slutet!

Tyskland - Italien

Italien ville verkligen inte ha straffar!

Kommentarer till helgens begivenheter

WM-redaktionen har i helgen varit fullt upptagna med att svensexa (jorå, det är ett verb) samt att sona för utsvävningarna dagen efter nämnda svensexa.

Två saker kan dock, så här i efterhand, konstateras:

Vi har synnerligen dålig timing med våra WM-11:an-publiceringar. Precis efter publiceringen av Cech som målvakt gör såväl Ricardo som Lehmann heroiska insatser. Dessa nämns inte ens som bubblare... Sen visar Zambrotta att han tog mycket illa vid sig över att bli petad av Ramos på högerbacken och gör en fullständigt magisk insats mot Ukraina. Slutligen var Lucio högst mänsklig mot les Bleus.

Den andra saken är att WM-redaktionen drog en lättnadens suck efter Brasilien-Frankrike-matchen. Inte för att WM är särskilt frankofila eller att vi på något sätt ogillar Brasilien (även om man kan bli lite magsjuk av deras uppblåsta lekfullhet och brist på respekt inför uppgiften), men hade 2006 års Brasilien vunnit mot 2006 års Frankrike hade allt vi trott oss veta om fotboll varit felaktigt. I modern fotboll ska det vara omöjligt att vinna en match när man försvarar sig med sex man, saknar fart i speluppbyggnaden, inte vågar spela med de bäst lämpade spelarna och uttalat inte bryr sig om att öva på fasta situationer. Det var bara en tidsfråga innan brassarna skulle gå på pumpen, och det kändes faktiskt lite förvånande att de klarade sig till kvarten. Frassarna egen Lagerbäck - Raymond Domenech - är Perreiras motsats. Stiligare 4-5-1 har man knappt skådat sedan Arsenal - Real Madrid i CL-kvarten. Frankrike satte press högt på Gilberto Silva och Zé Roberto, vann boll tidigt och Zizou kunde briljera med sin spelfördelning tack vare att Malouda, Ribéry och Henry satte fart som tokar i djupled.

Bästa bänken

Efter fyra matcher börjar nu det hårda spelprogrammet att ta ut sin tull. Alla lag som går långt i turneringar drabbas av skador och avstängningar. Minns att Sverige var ordentligt skadeskjutet 1994 när det var dags för semifinal och vi var chanslösa mot The Land of Plenty

Nu, 2006, kan vi konstatera att Tjeckien en spelare skadad (de fick förvisso spela med sitt fjärdealternativ på topp sista matchen) – och åkte ut. Sverige behövde avlasta Chippen och Zlatan, slängde in Jonson och Allbäck – och åkte ut. Ghana, Paraguay och Serbien/M är tre andra exempel på länder som har åkt ut när de inte har kunnat ersätta viktiga spelare som blivit skadade, avstängda eller ur form.

Andra lag, som Brasilien, Argentina och Italien blir snarare bättre när deras kravtyngda stjärnor ersätts av lika skickliga, men hungrigare, ersättare. En bra bänk är alltså livsviktig för att gå långt, och WM har givetvis listat de bästa bänkarna. 

1) Spanien
Ett komplett lag, bestående av stjärnbackar som Pernia (Jo, faktiskt, han är bänkspelare. Han fick hoppa in när självklara vänsterbacksvalet Asier del Horno skadades.) och Delgado, mittfältsgiganter som de som inte spelar av Xavi, Fabregas, Xabi Alonso, Senna, Iniesta och Albelda samt anfallare som Reyes, Joaquin och Garcia. Och så målvakterna då. Spanien har vm:s i särklass jämnaste och bästa målvaktstrio med Casillas, Cañizares och José Reina. Men, undrar då den intelligente WM-läsaren (alla WM-läsare är intelligenta), hur kommer det då sig att de har åkt ut? För att de har ett oerhört inkompetent, skandallystet arsle till förbundskapten som hade blivit taktiskt utmanövrerad av Grunden BoIS, that’s why! 

2) Brasilien
Förmodligen vm:s enda bänklag som hade vunnit mot startelvan fler än fem gånger av tio. Brasiliens bänk har allt startelvan inte har (ok, en liten överdrift): de är snabba, hungriga, rörliga och, framför allt, mycket bättre balanserade. Ett mittfält med Ricardinho, Juninho, G. Silva och skadade Edmilson hade ätit upp det ordinarie tvåochenhalvmannamittfältet i en liten munsbit. 

3) Italien
Också ett helt komplett lag. Här finns grovjobbare, finlirare, hårdföra backar och målsprutor. Lippi har oerhört många alternativ som kan komma in och förändra en matchbild. Iaquinta kan bidra med kontringsstyrka, del Piero med teknisk finess, Pippo Inzaghi gör mål, Gattuso springer och Materazzi kan hitta på precis vad som helst (och har gjort det också).  

4) Argentina
I utskåpningen av Serbien/M blev Argentina historiskt när alla tre inhopparna (Cambiasso, Messi och Tevez) gjorde mål – det har aldrig hänt tidigare i ett vm. Det offensivt kanske bästa laget med genier som nämnda Messi och Tevez, samt Aimar och Julio Cruz, men backalternativen lyser med sin frånvaro. Precis som Sverige har de fått spela med en mittfältare (Scaloni) på högerbacken. 

5) Portugal
Scolari förfogar över en stabil och habil trupp från målvakt till toppforward med goda ersättare till alla utom möjligtvis Deco. Men Deco är å andra sidan världens kanske bäste spelfördelare. Inför mötet med England är just Deco avstängd tillsammans med Costinha. Det bäddar sannolikt för ett mer defensivt centralt mittfält med Tiago, Maniche och Petit.

Drakarnas vm.

Det är i sanning de stora drakarnas vm. Det finns sju nationer som har vunnit vm. Av dem finns sex bland de åtta som ska spela kvartsfinal (om man nu tillgodoräknar nuvarande Tyskland gamla BRD:s vinster). Det sista mästarlaget, eller det första kanske man ska säga, Uruguay är knappast att beskrivas som en stor drake längre.

Av de sista två lagen har varken Portugal, som har etablerat sig i världtoppen, och i all rättvisa borde vunnit hemma-em 2004, eller Ukraina, som har haft en galet lätt lottning, överraskat någon med sin framgång.

De stora lag som har förpassats hemåt har egentligen alla åkt ut mot uppenbart bättre motstånd. Holland hade en hård dust mot Portugal, precis som Spanien hade mot Frankrike. Högrankade Mexiko och USA är oerhört överskattade. Tjeckien likaså, och när de blev av med anfallare efter anfallare blev det inte så mycket kvar av de gamla europamästarna.

Av någon anledning är det mycket mindre vanligt med överraskningar när vm spelas i Europa. Det känns som att såväl spelare som fans tycker att det blir mer ”äkta” när det spelas här hemma. De stora spelarna och de stora lagen verkar vilja vinna ännu mer, kanske för att få visa upp sig för hemmapubliken. Särskilt gäller detta europeiska lag. Någon annan förklaring kan jag inte se. Om man tittar på historien ser man t ex att ett icke-europeiskt lag endast har vunnit en gång i Europa (Vilka då? När då?).

I vm i Sydkorea/Japan 2002 bara bubblade det av sensationer och bronsmatchen spelades, som bekant, mellan blåbärsnationerna Sydkorea och Turkiet. 1994 likaså (blåbären Sverige och Bulgarien gick till semi, om någon nu inte visste det).

Om man kollar på Europa-vm under modern tid kan man konstatera att i Italien 1990 möttes idel ädel världsmästaradel i semifinalerna (Västtyskland-England och Argentina-Italien). I Frankrike 1998 var kvartsfinalerna till 5/8 gamla världsmästare och de tre övriga platserna bestod av de tre formstarka europeiska lagen Danmark, Holland och Kroatien.

Nu är det återigen ett getingbo av stornationer. För fyra år sedan kändes det uppenbart så här långt in i turneringen att Brasilien skulle springa hem guldet. Mest i brist på konkurrens. Nu känns det som att sju av åtta lag (jag räknar bort Ukraina – ”Ukraine is weak”, som Cosmo Kramer säger) kan vinna. Rättvist, dessutom. Nåja, den som lever får se. WM är, som vanligt, helt clueless.

Time!

Klockan 19:00 i lördags beslutade sig en enig WM-redaktion för att lägga ner verksamheten. Ingen av oss kände för att trampa ner oss ännu längre i vm-kvicksanden, utan istället lämna det förbannade mästerskapet bakom oss och ägna oss åt att läppja beaujolais i Slottsskogen medan vi bättrar på brännan och tränar överstegsfinter till em i Alperna. En matchrapport bara, sen skulle vi lämna in.

Igår, söndag, på eftermiddagen, när jag fick frågan efter Sven-Quisling Erikssons tursamma viktoria över ett uselt Ecuador om vm:s framtid, överraskade jag mig själv genom att svara lucicskt: ”Vi får se. Jag måste smälta det här bara. Jag kan inte utesluta att det blir en fortsättning. Det är ännu för tidigt att uttala sig. Besvikelsen måste lägga sig först.” Och så vidare.

Senare igår, efter den magnifika föreställningen Portugal-Holland – en episk kamp mellan gott och ont, där många män gick hädan för Ivanovs blodröda kort och för den svarta riddaren Boularouz hänsynslösa räder –insåg jag det. Vm är inte över. Tvärtom – så länge Sverige är med är det mest ett ångestfyllt stålbad. Nu kan man börja kolla på matcherna med njutning igen.

Så idag övertygades jag. Det var faktiskt tack vare Joseph S. Blatter. Hans uttalande om att Ivanovs domarinsats var svag igår fick mig att skratta och gråta på samma gång och jag behövde givetvis skriva ett terapeutiskt inlägg för att avreagera mig. Efter ett godkännande från WM:s andra hälft var WM:s time out således till ända! Så:

Domarinsatserna har, med ett litet, litet fåtal av undantag varit riktigt bra denna turnering. Den bästa insatsen av alla (kanske den bästa jag någonsin sett) var Ivanovs kortkavalkad igår. Det var fantastiskt att se att han vågade hålla sig efter boken, och efter den nivå han bestämt sig för från början, trots att de övertända spelarna urartade. Och trots att han skulle framstå som en överkänslig dagisfröken. Och trots att han visste att okunniga tittare, som fotbollens mäktigaste man – Joseph S. Blatter – skulle tycka att han var en clown och att han därför brände sina rättmätiga chanser att få döma finalen. Trots det vågade han hålla sin linje, inte vika en tum. Inte ett enda av de 16 gula kort som delades ut (av vilka fyra blev röda) var felaktigt, eller ens tveksamt. Fantastiskt!

Valentin Ivanov borde döma så många matcher han orkar, och då särskilt finalen!

Otroligt pinsamt...

Det har varit ett nöje att arbeta med den här bloggen varje dag seda starten, men idag är det en plåga...

Någon sa att vårt midsommarfirande är en gammal germansk tradition, men att det nu för tiden nästan enbart firas i Sverige utav de germanska länderna. Det var något som de båda landslag som idag ställdes mot varandra i München verkade ha tagit fasta på. Jag – som lite rund under fötterna lullade i säng framåt småtimmarna i natt – var sliten och slö, men hade nog varit kvickare i både tanken och fötterna än många av de blågula. Ja, vårt lag, anförda av kapten Mellberg, spelade som om Broström bjudit på en rejäl midsommarskiva igår, och det var det sämsta svenska landslag jag sett på mycket, mycket, mycket länge. Ja, jag skämdes för att ha trott på ett landslag som inte förmådde prestera bättre.

Precis som vanligt slutar vm i en besvikelse – vilket det i och för sig alltid gör för nästan alla lag. Det enda positiva i det hela är att det kanske är bättre att åka ut på det här sättet än på ett ribb- eller stolpskott. Nu finns inga bilder som kan bita sig fast som för att påminna mig om hur nära det var – för den här gången var vi ärligt talat chanslösa.

Och att – som kommentatorerna började antyda – beskylla domaren för vad som hände är bara patetiskt. För det första stod det redan 2-0 när Lucic blev utvisad och för det andra var det två varningar som ingen hade protesterat mot ifall det inte hade varit så att Teddy vid det andra tillfället redan hade en.

Det här var årets lågvattenmärke, och ja, jag är lite bitter…

---

Andreas Isaksson – WM WM WM WM WM
Världsklass! Lagerbäck sa något efter matchen om att tyskarna inte hade många chanser. Inget kunde vara mer fel. Isaksson tokräddade nere vid stolproten flera gånger och hade det inte varit för honom hade siffrorna varit betydligt större. Han räddade dessutom förstaläget vid första målet. Var chanslös på andraläget liksom på andra målet.

---

Niclas Alexandersson – WM WM
Den i backlinjen som kanske gjorde minst bort sig. Hade absolut ingenting offensivt.

Olof Mellberg – WM
Såg ni, som Magnus Hedman visade i paus, hur Mellberg helt stannade upp vid första målet och inte brydde sig om att springa tillbaka? Hade han gjort det så hade målet aldrig kommit till, och ett sådant beteende är helt oacceptabelt av en svensk lagkapten. Dessutom gick han bort sig totalt i press- och understödsspelet vid båda målen. På första stötte han alldeles för tidigt och på andra inte alls. Det försvar som började se så bra ut igen föll ihop totalt, och jag har aldrig sett Mellberg sämre.

Teddy Lucic – WM
Var också slö, men inte den starkast bidragande orsaken till något av målen. Att däremot dra på sig den andra varningen var mycket oförståndigt, och eftersom Teddy inte var siste man borde han släppt.

Erik Edman – WM WM
Lyckades inte offensivt idag heller… Spelade upp sig lite defensivt i andra halvlek, men en kon hade försvarat bättre vid tyskarnas första mål.

---

Tobias Linderoth – WM
Förmodligen Tobias Linderoths sämsta match i landslaget. Som WM påpekade inför matchen var en av de viktigaste sakerna att ligga tätt på framförallt Ballack i den farliga ytan framför backlinjen – Linderothytan. Ändå fick tyskarna gång på gång bollen i den ytan, bland annat vid första målet som Tobbe borde kunna ha avstyrt i ett tidigt skede om han varit på rätt plats. Såg otroligt seg och tung ut och borde kanske ha bytts ut istället för Zlatan, då man var tvungen att toksatsa framåt.

---

Mattias Jonson – WM WM
Var bra framme på ett inlägg i slutet av första halvlek och fick sånär in bollen. I övrigt osynlig. Fick blackout vid varningen.

Kim Källström – WM WM
Får underkänt, men kan knappast ges en etta efter bara 35 minuters speltid.

Fredrik Ljungberg – WM WM WM
Den enda av Sveriges ordinarie utespelare som visade vilja, utmanade och skapade något. Men tyvärr är det svårt att vinna matcher på egen hand. En Fredrik Ljungberg som vill så mycket skulle växa i lagkaptensrollen och borde tilldelas den – särskilt efter Mellbergs ovilja att kämpa idag.

---

Zlatan Ibrahimoviic – WM WM
Hade ett fint avslut ur ingen vinkel alls och spelade dessutom fram Larsson när denne fick straff. Detta räcker dock inte och Zlatan är en av våra stora besvikelser i vm.

Henrik Larsson – WM
En annan av våra stora besvikelser i turneringen. Henrik lyckades träffa mål en enda gång idag – och det var inte på straffen.

---

Petter Hansson – WM WM WM WM
Petter kom in och kämpade hårt. Han visade fin vilja och serverade forwards fina bollar. Som Petter spelade idag var det synd att vi inte fick se mer av honom i vm.

Christian Wilhelmsson – WM
Otroligt osynlig. Jag såg honom knappt.

---

Marcus Allbäck spelade för kort tid för att betygsättas.

Glad midsommar!

WM önskar alla läsare en trevlig midsommar!

Vi hoppas särskilt att 23 killar i München får en extra fin kväll, men att de ändå går och lägger sig redan när vi andra gått på andra  eller tredje snapsrundan.

WM:s vm-låt

WM är stolta över att kunna presentera ytterligare ett bidrag till floran av svenska vm-låtar. Om ni tröttnat på skånska Zlatanhyllningar och Markooliodängan, så klicka på länken här till höger och ladda hem Gult + Blått = Guld! - WM:s officiella vm-låt!

Så slår vi Tyskland - och förstör sommaren för 80 miljoner

Låt Ljungberg fuska
Tysklands högersida är dess stora akilleshäl. Inför vm brottades Klinsi med stora högerbacksproblem (känns det igen?), men har nu bestämt sig för att satsa på Arne Friedrich. Det Arne har presterat hittills är att, genom att missa offsidefällor, vara indirekt orsak till samtliga Tysklands baklängesmål hittills. De offensiva räderna brukar sluta med en enkel bredsida till Torsten Frings (vad är det med tyska landslaget ’06 och roliga svenska gubbförnamn?) 10 meter in på motståndarnas planhalva.

Högerbreddaren Berndt (here we go again…) Schneider brukar, så fort han får bollen, leverera den vidare framåt mot Ballack eller anfallarna. Trots sin fina teknik ger han sig sällan ut på egna äventyr. Alltså: Tysklands högersida påminner väldigt mycket om den England ställde på benen senast. En defensiv högerback och en högermittfältare som snarare passar vidare än transportar bollen själv. Skillnaden är att såväl Arne som Bernt är avsevärt sämre än sina inte så särdeles bra kollegor Jamie och David i England.

Vi borde alltså kunna låta Ljungberg få fuska lite i försvarsarbetet och gå in centralt i planen när tyskarna har bollen och störa Frings (som är en utomordentlig playmaker), medan Kim kan falla tillbaka och ge understöd åt Linderoth i dennes envig mot Herr Ballack.

Vi kan då, förhoppningsvis, erövra bollen på mittfältet och därigenom få utmärkta kontringsmöjligheter genom att Ljungberg befinner sig hyfsat omarkerad högt upp i banan. (Jag kan se Sveriges 1-0 framför mig. Linderoth bryter och sätter snabbt en bredsida i djupet på Ljungberg. Denne sprintar ifrån Frings och lägger bollen ner mot höger hörnflagga dit Lahm inte har hunnit hem än efter sin offensiva räd. Z vänder upp och slår ett inlägg Larsson språngnickar in vid Lehmanns högra stolpe.)

Ligg nära Ballack
Det tyska laget har, likt det engelska för Beckham och det brasilianska för Ronaldinho, en ohälsosam övertro för sina respektive stjärnplaymakers. Ballack är alltid det första passningsalternativet och först när han är omringad av motståndare överväger Schneider & Co andra alternativ .Och visst, när han kommer ostörd och rättvänd med bollen i ytan framför mittbackarna är han livsfarlig, men å andra sidan, vem fan är inte det? Så, Sverige bör falla ner lite med Kim (se ovan), skära av passningsvägarna till Ballack, Klose och Podolski och aldrig ge Ballack tid att få vända om.

Anfall längs marken
Det tyska mittlåset är långväxt, nickstarkt och klumpigt. Z, Ljungberg och Chippen bör rimligen kunna fira triumfer om de vågar sig på en dribbling, kanske ett väggspel eller ett smart instick. Allsvenska ballonginlägg undanbedes vänligen men bestämt.

En lång dags färd mot final

Jag har aldrig gillat Holland. Jag tror inte att det finns några rationella grunder bakom, förutom att alla holländare, även de invandrade, är obotliga rasister. Jag tror snarare att min aversion grundas i att det hela tiden ska spelas en s k attraktiv fotboll. Attraktiv fotboll är till för att fotbollsokunniga men köpstarka män i övre medelåldern ska investera i en skybox i den nya fina arenan. Med attraktiv fotboll vinner man inga vm, inga Eredivisie eller något annat heller för den delen.

Efter em senast förstärktes min aversion, av förklarliga grunder, till ett smärre hat. Jag kokar när jag ser Ruud van Nistelrooij, symbolen för allt det onda. När han bråkade med Isaksson fylldes jag av faderskänslor för den unge pågen som hade svårt att försvara sig mot den hästlike Pim Fortuyn-nassen.

Argentina, å andra sidan, har jag alltid tyckt om. Vaddå, tänker ni – spelar inte Argentina attraktiv fotboll så gör väl inga det!!?? Hur går det här ihop? Va? Va? Svara då!

För det första behöver det inte gå ihop. Det är mycket som inte går ihop här i världen. För det andra så finns det en viss skillnad mellan den marknadskraftsstyrda holländska offensiven och den argentinska, som beror på att argentinarna helt enkelt är så bra att de alltid har bollen. Nä, Argentina, prudentlige Brasiliens farlige, långhårige, moppeåkande och tjuvrökande lillebror har alltid en plats i halva WM-redaktionens hjärta.

Men jisses, vad jag höll på Holland igår. Som det ser ut nu, där jag förutsätter att vm:s bästa lag Argentina piskar sombreron av åttondelarnas näst sämsta lag kommer Sverige att få en golgatavandring mot finalen. Först Tyskland – förvisso överskattat, men ändå hemmanation med nio poäng och + 6 i målskillnad. Sen Argentina – vm:s mest kompletta, bredaste och mest välbalanserade lag. Sen den bästa nationen av Italien, Tjeckien, Ghana, Brasilien, Kroatien, Japan, Australien, Schweiz, Sydkorea, Frankrike, Ukraina eller Tunisien. Huga! Tänk om vi hade vunnit gruppen istället. Då hade vi fått Ecuador och sen Portugal/Holland. Nåväl. Det är väl bara att ta tjuren vid hornen.

Varningar från första omgången

Det är inte bara kring vad som gäller om två lag hamnar på lika poäng som det verkar råda delade meningar och uppfattningar - även vad som händer med spelares varningar från gruppspelsomgången verkar vara oklart. För några dagar sedan gick det i tidningarna att läsa om hur Henrik Larsson på en presskonferens inte tyckte att hans varning skulle påverka hans vidare spel i vm, eftersom den ändå "försvinner" till utslagsfasen av turneringen. Tidningen i fråga gjorde en stor affär av att Larsson hade fel, och att landslagsledningen slarvat med att berätta detta för spelarna, vilket naturligtvis i så fall är oerhört olyckligt.

Samtidigt så hörde jag så sent som idag, på väg hem till Sverige från festen i Köln, Lasse Granqvist och Ralf Edström på radiosporten berätta för alla lyssnare att samtliga varningar från gruppspelsomgången elimineras till åttondelarna, och att en utav anledningarna skulle vara vm-domarnas sinsemellan ojämna bedömningsnivå (vilket låter som en mycket märklig förklaring, dels eftersom den ojämnheten ändå orsakar orättvisa avstängningar under gruppspelet respektive finalspelet, och dels eftersom det väl borde vara ett av FIFA:s mål att få alla domare att hålla en jämn nivå...).

Eftersom kvällstidningen i fråga i samma nummer ifrågasatte tv4:s brist på källkritik i bland annat Zlatan-affären (Zlatan sas ju som bekant vara i Turin inför Englandsmatchen) så antog jag att deras källor borde vara vattentäta, men när radiosporten kom med motstridiga uppgifter blev jag förvirrad. I normala fall skulle jag på en gång litat på Lasse och Ralf eftersom jag finner dem vara ett utav Sveriges bästa - ja, kanske det bästa - kommentatorsparet (de samspelar och kompletterar varandra oerhört bra, en av dem kan prata riktigt snabbt, de är pålästa och kunniga, och anekdoter som den idag om Carlos Valderama gör att fotboll ofta kan vara minst lika bra på radio). Den här gången blev jag dock tveksasm, eftersom kvällstidningen verkat såpass säker.

Så jag djupdök i FIFA:s tävlingsbestämmelser som det länkades till nedan - men som ni för säkerhets skull får länken till
här igen. På sidan 23 i det dokumentet står att läsa:

"Disciplinary measures and appeals are dealt with in compliance with the FIFA Disciplinary Code (FDC) in force and the relevant FIFA circular(s)."

Således får man gå till FIFA Disciplinary Code, som ni finner här. I artikel 37, sidan 26, i det dokumentet finner man reglementet för "carrying over cautions". Där står att läsa:

1.
Cautions received during one competition are not carried over to another competition.

2.
They are, however, carried over from one round to the next in the same competition.

Det verkar alltså, enligt min väldigt sena och trötta djupdykning i diverse regelverk, som att radiosporten hade fel, och i så fall är det givetvis mycket olyckligt om landslagsledningen har brist i kommunikationen, särskilt till de spelare som har varit med i tidigare slutspel och förmodligen tagit för givet att samma regelverk gäller nu som då. Vi har ju dessutom varningar på flera viktiga och rutinerade spelare - Linderoth, Lucic, Ljungberg, Allbäck och Alex.

Nu vågar jag inte sätta allt jag äger och har på att min undersökning är tillräckligt noga utförd, men detta är de uppgifter jag finner. Är det någon kunnig som har något ytterligare att tillägga, som till exempel motbevis, eller en anledning till att man i så fall har ändrat regelverket från tidigare slutspel, så är WM mycket tacksamma. Det handlar ju trots allt om en regeländring som, om WM har rätt, kan få mycket ödesdigra konsekvenser för det svenska landslaget.


Det här gäller vid lika poäng

När vi nu går in i tredje och sista gruppspelsomgången kan det vara på sin plats att klargöra vad som gäller om två lag hamnar på samma poäng. Många, som Limpan af Lidingö till exempel har kommenterat, är osäkra på vad det är som egentligen gäller om två lag hamnar på samma poäng, som t ex T&T och Sverige kan göra i kväll. Dessutom har WM stött på flera (däribland varandra) som har trott sig veta, men som har haft fel. Så, här är reglerna som gäller, enligt FIFA:s tävlingsbestämmelser som ni kan läsa här (s. 40). Man börjar med punkt ett, och går neråt tills något kriterium kan skilja lagen åt.

1: Målskillnad i samtliga tre gruppspelsmatcher
2: Flest gjorda mål i alla tre gruppspelsmatcher
3: Det inbördes resultatet mellan de lag som har samma antal poäng. Om tre lag hamnar på samma poäng innebär detta i praktiken att mötena med det fjärde laget räknas bort och en ny tabell med endast de tre inbördes mötena skapas.
4: Lottning - sannolikt utförs denna 90 minuter efter matchernas slut i Berlins mediecentrum.

Den intelligente läsaren inser att reglerna således har ändrats sen vm 2002, vilket i och för sig inte påverkar Sverige. Vi kan ju, som bekant bara sluta på samma poäng som Trinidad (4 p) och det inbördes mötet de lagen emellan slutade ju oavgjort. 

Återgång till ett vinnande koncept

Efter att ha testat alla tre varianter av skribentplacering  - två i Sverige och noll i Tyskland, en i Sverige och en i Tyskland, samt noll i Sverige och två i Tyskland - har vi nog kommit fram till att det mellersta alternativet var det mest kreativa. Vi har nu därför återgått till en sådan konstellation för att, om möjligt, lyfta bloggen till de himmelska höjder den nådde under WM:s glansperiod (måndag t o m onsdag förra veckan, om någon missade detta hejdundrande spektakel i fotbollsjournalistik).

Förhoppningsvis kan vi framställa en behaglig mix av nyktra analyser gynnade av distansen ner till yran i Förbundrepubliken av WM:s hemmaredaktion och Warsteinerkatalyserade fotbollsteorem från WM:s utrikeskorre. Det blir nog bra.

En sak till: jäääklar vilken stämning det var på Olympiastadion sista fem minuterna!

Stämningen i Berlin

Inför vm läste vi någonstans att Westfalenstadion i Dortmund är helt sanslöst bra och att det bildas ett enormt tryck där. Det stämde alldeles utmärkt, men i samma artikel stod det även att det var omöjligt att skapa stämning på Olympiastadion i Berlin. Det kunde inte vara mer fel. Med fler svenskar på arenan än vad som ryms på någon fotbollsstadion i Sverige blev ljudvolymen stundtals öronbedövande. Synen av ett blågult hav över den otroligt mäktiga nazistadion (WM fördömer givetvis nazism, men vi är svaga för deras byggnader) var helt ojämförbart med något annat WM tidigare upplevt.

Redan under nationalsångerna, har vi fått berättat för oss, gick det att hemma i tv-sofforna höra ur de svenska fansen fullkomligt utklassade de paraguyanska, och hade vm handlat om vilka som sjunger högst hade Sverige redan bärgat guldet.

Det blågula havet böljade och sjöng, och vägrade, precis som de elva nere på plan, att ge upp. Men ju längre matchen led blev utvecklingen otäckt lik den mot T&T, och när det bara återstod minuter av matchen började nog även de tappraste tvivla. Så när Ljungberg förlöste oss med sin nick fullkomligt briserade Olympiastadion, det blågula havet började koka och ja, det var ett av de finaste ögonblicken i WM-redaktionens liv. Tack, Fredrik Ljungberg!

…och ett av alla mina minnen från den här kvällen är inför matchen, utanför arenan, där överförfriskade, glada svenskar kallades upp på en scen och sjöng varianter på simpla supportersånger. Ni vet, ”in med bollen i mål”, ”Sverige, Sverige” och liknande. Mitt bland alla dessa hormonstinna supportrar kommer så en liten försynt elvaårig kille (tror han kom från Landskrona) upp, tar micken och sjunger:

”I love you, Freddie,
because you got red hair.
I love you Freddie,
because you’re everywhere”


Det röda håret är för längesedan borta, men i torsdags kunde inte WM annat än att instämma, och Freddie, kvällen den 15:e juni 2006 var du älskad av hela det svenska folket!




Matchdag sex - vilken dag!

Matchdag sex! Vilken dag! Vm:s hittills största seger och den mest dramatiska matchen. Under samma dag. Och då har inte ens Tyskland-Polen börjat än... Att en match mellan Tunisien och Saudiarabien helt oväntat blir en så underhållande fotbollsmatch är precis vad som gör fotbolls-vm så speciellt, och något liknande kan inte upplevas i någon annan sport.

Nu sätter jag mig snart på nattåget till Berlin, för att återförenas med WM:s andra hälft tidigt, tidigt imorgon. Jag kommer drömma spänt om Iran-Angola, en match jag ser mycket fram emot!

Därför Chippen!

Vi nämnde det i förbifarten i lördags, i vår något Warsteinerbefläckade matchrapport, men vi tänkte att kanske, kanske behöver vårt resonemang ytterligare förklaras.

Vad Chippen gjorde så bra, mot såväl Chile som mot T&T var att han var så gott som felfri i positionspelet. Vad innebär det, undrar kanske ni då? Vilka positioner? Varför är de viktiga?

Jo, svenska landslaget har, så länge som WM kan minnas, velat få motståndarna att anfalla centralt, alltså tvärt emot vad man fick lära sig som pojklagsspelare, då man alltid skulle styra ut anfallarna mot kanterna. Anledningen till detta är att i Sveriges diamant-4-4-2 bildas det små ytor mellan svenskarna som lätt kan krympas, varpå svenskarna kan sätta press två-mot-en, eller t o m tre-mot-en, och vinna boll hyfsat högt upp i banan.

Vad man inte vill är att få anfall mot sig på kanterna, eftersom det gärna blir olyckliga en-mot-en-situationer mot våra ytterbackar, med farliga inlägg eller genombrott som följd (minns Irlandsmatchen!). Jag tror Lagerbäck har kallat triangeln mellan Linderoth, ytterback och yttermittfältare för "hålet" och där är Sverige oerhört sårbara.

När motståndarna har bollen hos en mittfältare eller back är det då yttermittfältarnas jobb att stänga vägen för passningar mot motståndarnas kantspringare och istället styra uppspelen in mot mitten. Det var det här som Chippen gjorde så vansinnigt föredömligt i T&T-matchen. Med en magisk förmåga stod han alltid ivägen för de uppspel som T&T sökte om och om igen (givetvis känner de till att högerbacken är Sveriges akilleshäl). Följden blev att Alex i princip inte sattes på prov i en enda man-mot-man-utmaning på hela matchen.

Om man då lägger till att Chippen var en av Sveriges offensivt bästa spelare inser man vilken kanonmatch hangjorde i lördags.

Bilden nedan ska illustrera vårt resonemang. De onda motståndarna (svart) har bollen (orange) vid Sveriges (vit) högerkant. Vad Chippen (vit fyrkant, närmast bollen) då vill, är att hindra passningen till orange ellips och styra spelet istället mot vit ellips. Där uppstår lätt ett tre-mot-en läge där Chippen (som givetvis fortsätter att skära av vinkeln mot yttern), Linderoth och Kim/Anders kan komma in. Sverige erövrar bollen högt och kan sätta den i djupet snabbt och kan få ett spelarmässigt övertag i kontringen, då Chippen, Kim/Anders, Fredrik, Larsson och Zlatan alla kommer på rätt sida om bollen. Därför ska Chippen spela mot Paraguay.

38043-52


En seger i förlusten för systemfotbollen

Lilla 23:e-rankade Kroatien (återigen ett skämt signerat The Coca-Cola FIFA World Ranking ) spelar understundom ut ett illa balanserat, smålunkande och oorganiserat 1:a-rankat Brasilien. Även om nu Brasilien vinner, är det en stor seger för oss som gillar cool, intelligent systemfotboll framför töntig joga bonito-samba. Oddsen för att Kroatien skulle vinna hörnstatistiken var 8 gånger pengarna inför matchen. Nu har de vunnit den, liksom bollinnehavet och skotten. Det är bara antal mål de är sämre på och det är ju inte helt oviktigt i den här sporten...

När man nu ser Kranjcars mannar radera ut många av världens offensivt bästa fotbollsspelare, förstår man hur Sverige på tre möten inte har lyckats pilla in bollen i nätet bakom den rödvitrutiga muren. Som jag ser det, efter mina besök på Ullevi och Maksimir och nu, i soffan i vardagsrummet, är 2006 års Kroatien bättre än succévintagen 1998. Och de tog medalj.

Jag har en känsla av att de här två lagen kan komma att mötas igen på den här stadion om fyra veckor.

Tidigare inlägg
Offside VM-boken Gult + Blått = Guld!