WM-11:an: Striker: Miroslav Klose

WM blir ofta hårt kritiserat för det som skrivs här. Det verkar dock som att vi håller på att tappa gnistan, ty den senaste tiden har det varit tämligen lugnt med påhoppen från sämre vetande läsarjävlar. Det är egentligen bara två saker som har väckt folkstorm (>2 mail = folkstorm, om ni undrar). Först var det ”Attacken mot Holland”, i vilken vi anklagade alla holländare för att vara rasister. Här var kritiken väldigt befogad. Den andra saken är att WM-11:ans 4-2-3-1-uppställning utesluter vissa spelartyper. Lika befogad som kritiken var mot Hollandinlägget, lika obefogad är den här. Tuff tur, säger WM, om folk som inte passar in i en 4-2-3-1. Detta system har nämligen kommit för att stanna. Alla lag som lyckats i vm, bl a båda finallagen, spelar någon form av 4-5-1. Med detta system får man med samtliga spelare i försvarsarbetet i viktiga funktioner. Anfallaren styr spelet. Fem mittfältare täpper till på mitten och möjliggör höga brytningar och snabba omställningar. Det är annat det, än det mossiga 4-4-2, där oftast bara åtta-nio personer hjälper till bakåt, vilket innebär att mittfältet får sjunka ner i knät på försvaret och farliga kontringar uteblir.

Fyratvåtreett ställer dock krav på spelarna. För strikern har vm visat upp främst två sorters ensamstrikers. Dels har vi targetplayern. Exempel på sådana är Tjeckiens Lokvenc och Koller, och Englands Crouch. Hos lag som spelar med sådana går majoriteten av uppspelen på denne, som i sin tur fördelar bollar vidare till anstormande mittfältare. Zlatan hade varit fantastisk som en sådan 1:a i ett eventuellt svenskt 4-2-3-1. 

Den andra typen är mer rörlig. Dessa rör sig över stora ytor för att oroa försvaret, de finns ibland på en kant, ibland går de i djupet och ibland går de ner för att möta boll. Exempel på den här typen av spelare är Englands Rooney, Portugals Pauleta och Spaniens Torres. 

Vilken typ av spjutspets man vill ha beror på var man vill anfalla. Om man tar Portugal som exempel, så vill de använda sig av den enorma spelfördelarpotential som Deco sitter inne med. Därför går bollen alltid via honom för att sedan fördelas ut till Figo eller Ronaldo på kanterna eller till Pauleta, var nu han råkar befinna sig. Pauleta är aldrig med tidigare i uppspelsfasen. Om man spelar med en utpräglad targetplayer, som Tjeckien, vill man främst anfalla i mitten. Tanken är då att man ska söka Koller med en lång boll från försvaret. Han nickar sedan ner till någon av Tjeckiens många skickliga offensiva mittfältare, som Nedved, Baros eller Rosicky som sedan ska försöka trixa sig igenom centralt. Går inte det lägger man ut bollen till någon av ytterbackarna Grygera och Jankulovski som kommer farandes bakifrån. För att då komma till ämnet för dagen – Miroslav Klose – är det fina med honom att han är allt. Han är rörlig och fantasifull, han är enormt skicklig på huvudet (se hur han ofta springer en omväg innan han går upp på luftdueller för att komma perfekt tajmad och inte bli stillastående och tvingas vänta ut bollen och på så sätt bli ett enkelt byte för försvararen), han är en bra framspelare och en fantastisk bra målskytt. Det innebär att man kan spela mer varierat, spela långt ibland, kort ibland. På kanten ibland och centralt ibland och det är exakt vad Tyskland har gjort den här sommaren och männen bakom verket är Torsten Frings och Miroslav Klose.

Han är allt. Just nu, i alla fall. När Klose är ur form, eller blir trött, är han oftast ingenting. Men det här vm:et har han varit i en osannolik form och när han är det är han den bästa strikern man kan få i ett 4-2-3-1-system.

Reserv: Thierry Henry
Såhär en tre och en halv timme är det dags för Thierry Henry att springa ut på mäktiga Olympiastadion i Berlin, men redan nu kan WM ge honom dagens första kick: en plats på WM-elvans bänk! Thierry Henry har stundtals sett loj ut i vm, javisst. Men till skillnad från till exempel Ronaldo (brassen alltså) så är denna lohjet en naturlig del i Henrys spel. När Henry går och hänger med huvudet och ser sådär helt frånvarande ut så gör han det för att försvararna ska slappna av lite och släppa på koncentrationen för en stund. Och mycket riktigt, helt plötsligt blixtrar han till, och då finns det inte en enda försvarare i världen som hänger med, om han inte är hundraprocentigt koncentrerad.

Thierry Henry är ingen stor dribbler, men är en mästare på två saker: att accelerera snabbt och att kontrollera bollen i otroligt hög fart. Otaliga gånger har vi sett honom slå bollen exakt så långt som det behövs för att försvararen ska vara säker på att han kan gå fram och bryta, för att sedan trycka på gasen och slå bollen förbi den förnedrade motståndaren. Detta vet idag alla lag, men det är inte mycket de kan göra åt det, förutom att låta bli att stöta och dessutom bevaka Henry med två man, vilket ger ytor för övriga offensiva spelare i laget.

Och lika överraskande som hans plötsliga ryck är, lika överraskande är hans skott, som ofta kommer när han har vikten på fel fot, eller i form av en hederlig gammal tåpaj. Skulle WM:s spel låsa sig med Klose så är Henry ypperlig att sätta in. I motsats till Raymond Domenech, som ju, något underligt, har bytt ut Henry två matcher i rad när man bevakat en 1-0-ledning, kommer WM förmodligen ofta att byta in densamme vid samma resultat. Henry är nämligen både en ypperlig kontringsspelare och en spelare som, som sagt, drar på sig hård bevakning, vilket är bra eftersom motståndarna då inte kan anfalla med lika många man.

Bubblare:
Lukas Podolski, Luca Toni, Fernando Torres, Hernan Crespo, Andrej Sjevtjenko

Laget:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Zinedine Zidane (c)

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Miroslav Klose


WM-11:an: Spelfördelare/lagkapten: Zinedine Zidane

Förra gången vi såg Zizou så bra som han är nu i ett stort mästerskap spydde han. Den här gången nöjer han sig med att svettas. Men oj, vad han svettas!

Någon sa att Rami Shaabans karriär (uppgång, fall, anonymitet, uppgång igen osv) är som hämtad från en småtrevlig och klyschig amerikansk sportfilm. I så fall är Zinedine Zidanes karriär ett storslaget Hollywoodepos i tolv delar med en budget i Bruckheimerklass, där Zizou själv är regissör och just nu håller på att slutföra sista delen.

Frankrike kör med samma förbundskaptensystem som Sverige, det vill säga bannar före detta stora fotbollsspelare till förmån för "egna produkter" som hämtas ur det interna utbildningssystemet. Kanske är det därför som det i Frankrike precis som i Sverige kan tyckas svårare att spela sig ut ur än in i landslaget. Men det skulle även kunna bero på att man i Frankrike har så förbannat bra fotbollsspelare!

Zinedine Zidane är den bäste och har fört sitt av många på förhand uträknade Frankrike till en vm-final! Vm-final! Känn på det: vm-final! Mmmm... Ordet smälter i munnen. Den match som alla räknade med att brassarna skulle spela har Zidane sett till att frassarna isället lirar, bland annat genom att skicka hem Brasilien på vägen. Och han har gjort det genom att vara allt en nummer tio ska vara. Okej, han var inte jättebra i gruppspelet, men på vilket sätt han har kommit tillbaka sen. Efter avstängningen i sista gruppspelsomgången har Zidane spelat som om varje match har kunnat vara hans sista - vilket ju förvisso är helt sant (undantaget semin då, men Zizou vill givetvis inte avsluta karriären med en bronsmatch).

Det är svårt att säga vad som är bäst med Zidane - hans egen skicklighet eller hans förmåga att göra alla runt omkring några snäpp bättre. Specialstudera honom på söndag kväll i sitt livs sista stora match och förundras över hur han kan ta emot bollen på offensiv planhalva, vända bort sin bevakning och börja peka åt ytterbackarna eller yttermittfältarna hur de ska springa. Sedan, som om det vore världens enklaste sak, kan han hålla i bollen trots bevakning från två, tre motståndare ända tills medspelaren i fråga sprungit dit Zidane pekat. Då, och inte en sekund tidigare, slår han passningen. Och tittar givetvis åt ett annat håll. Skitlätt.

I WM-11:an kommer Zidane att få liknande uppgifter som i Frankrikes landslag. I WM:s finstämda fotbollsorkester blir han den känslige dirigenten. Han ska ta många avslut själv men framförallt fördela bollar till den ännu anonyme strikern, Ribéry - som vi redan vet samarbetar bra med Zidane - och Ronaldo, men även till Lahm och Ramos när dessa kommer framstötande på kanterna. När WM leder ska Zidane med sin rutin och sitt lugn kunna dra ner tempot precis som han gjorde mot Portugal och när WM ligger under ska han kunna öka det. Zidane tar givetvis straffarna och slår en hel del av frisparkarna. Zidane är mest rutinerad i laget, har visat otroliga ledaregenskaper i vm och är dessutom äldst i startelvan så utnämnandet till lagkapten känns självklart.

Finalen i morgon blir Zidanes sista match på de stora arenorna, men fransmannen har lovat att hålla sig i form sommaren ut för de välgörenhetsmatcher som WM kommer att spela. Och just det, finns det några journalistkollegor, independentbloggare eller fotbollstokar där ute som vill ställa sitt all star-lag mot vårt så är det bara att maila
wmblogg@gmail.com. Vi spelar helst innan de stora ligorna drar igång igen, för att minimera konflikter med klubbtränarna, som kan vara riktigt tjuriga ibland. Så länge ni inte har Håkan Mild i laget så är det i så fall okej med de flesta.

Reserv: Juan Roman Riquelme
Det enda oroväckande med att ha Zidane i den offensiva spelfördelarrollen i WM-elvan är hans tendens att i detta vm dra på sig gula kort. Tre sådana och en avstängning har det blivit hittills. För att WM-elvan ska klara sig igenom en lång turnering krävs därför en fullgod ersättare på den här positionen.

Precis som Brasilien kommer WM-elvan att starta med sin bästa frisparksskytt och hörnläggare på bänken. Juan Roman Riquelme har i Argentina fått fria tyglar framåt, och från sin position har han levererat knivskarpa passningar till anfallarna. Är du en Saviola, en Crespo eller en Messi och bara springer lite i djupled, så vet du att du kommer att bli serverad minst ett par, tre extra målchanser per match än du blir i ett vanligt lag. Ställer du dig obevakad utanför straffområdet på en hörna vet du att Riquelme kan lägga bollen i perfekt volleyläge åt dig utan att du behöver ta ett enda steg. Är du en Tevez, en Cambiasso eller en Rodriguez låter du dig inte heller luras av att Riquelmes snälla hundögon ständigt ser ut att stirra ner i gräset, för du vet att de registrerar varenda rörelse på planen, och om du så bara petar näsan bakom ryggen på Riquelme så är du säker på att han uppfattar det och gör det bästa av situationen. Kanske hämtar han papper åt dig, eller påpekar det ohygieniska. Eller, om du står i en riktigt bra position, klackar han bara bollen. Och behöver du bara någon att prata med, så vet du att Riquelme alltid ställer upp.

Bubblare:
Michael Essien, Francesco Totti

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Zinedine Zidane (c)

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Striker


WM-11:an: Vänsterytter: Christiano Ronaldo

Det är lätt att bli förbannad på Christiano Ronaldo.  

Han filmar hela jävla tiden är en manipulativ och bortskämd snorvalp. Fråga engelsmännen. Den senaste veckan har han gått från att vara allmänt ogillad bland icke-Man United-fans till att vara så hatad av så många att han oundvikligen måste fly landet och byta arbetsgivare. Det kan man tycke är lite väl hårt, men den engelska pöbeln har större makt än vad The House of Commons, The House of Lords, The House of Windsor och The House of Beckhams har tillsammans.  

Det är lätt att bli förbannad på engelsmännen. Men egentligen är det ju bara fråga om passion för fotboll. Passion föder starka känslor. Hat är en stark känsla. Jag hatar fortfarande van Nistelrooij och Podolski för deras hånflin i samband med Sveriges uttåg ur de två senaste mästerskapen. Och minns vad italienarna hittade på med stackars koreanen Ahn efter hans vm på hemmaplan. 

Hatet grundas ju, i själva verket, i att han är så förbannat duktig. Cristiano Ronaldo har allt – ett bra skott, en gudomlig teknik, en stark vilja, ett bra huvudspel och den för dagens fotboll så viktiga snabbheten.  

WM-redaktionen hyser inga större moraliska betänkligheter mot filmning eller försök till att påverka domarskapet. Visst är det trevligt att se djupt troende och rättfärdiga muslimer som Allbäck och Ribéry som, trots att de blir sparkade sönder och samman gör sitt yttersta för att stå kvar på benen och spela vidare, men att filma hör ju till spelet. Fotbollen begränsas ju inte av brott mot dess regler, utan snarare av domarens tolkning av spelet utifrån hans tolkning av reglerna. På samma sätt som man utnyttjar reglerna till max (t ex inte medvetet ställer sig längre bort än 9,15 m vid frispark) så kan man ju även utnyttja domarens perceptionsförmåga till max. Så, för att göra ett långt resonemang kort: WM dömer Ronaldo för hans spel, och utifrån det är han given i WM-11:an.  

Sen är han ju så attans läcker också. 

Reserv: Simone Perrotta
Först tänkte vi slänga in Carlos Tevez här. En kul frisk fläkt, fantastiska sulfinter, en spännande halvny bekantskap. Allt var egentligen spikat och klart. Sen kom vi på Simone Perrotta. Han var givetvis tvungen att trilla in på något ställe, men vi hade ingen aning var vi skulle slänga in honom. Han är inte defensiv nog för att vara defensiv mittfältare, han är ju inte den spelfördelartyp som vi sökte för den offensiva mittfältsrollen. Han är ju ingen ytterforward. Eller… Är det exakt det han är? I WM:s 4-2-3-1-uppställning krävs att yttrarna löper flera mil varje match. Att de är med varje anfall, men ändå hinner hem och försvarar. Då tänkte vi länge Perrotta eller Tevez? Perrotta? Tevez? Tevez? Perrotta? Vem är bäst? Omöjligt att säga! Vem vill man helst ha i sitt lag? Perrotta, helt klart! 

Och så blev det. Simone Perrotta, den kanske störste doldisen som gjort 540 minuter (+ tillägg) i detta vm, tog med sin fina teknik, sitt uppoffrande arbete och sin kloka spelstil vänsterytterreservplatsen i WM-11:an mitt framför näsan på Robben, Cole, Ronaldinho och Messi. Han måste vara överlycklig.  

Bubblare:
Carlos Tevez, Jew Cool (eller Joe Cole, om man inte heter Staffan Lindeborg), Maxim Kalinitjenko.

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Striker


 

 

WM-11:an : Innermittfältare/ städgumma: Torsten Frings

I prologen för inläggsserien WM-11:an nämnde vi att vi skulle sträva efter att uppnå balans i laget. Vi ville presentera elva män som man, om de hade kommit från samma land, hade kunnat släppa ut på planen samtidigt.

För att ett lag ska kunna fungera väl, såväl offensivt som defensivt, krävs att det finns spelare på mittfältet som alltid är rätt i positionen, arbetar kopiöst och inte viker en tum i närkamperna. De är de som stoppar upp kontringarna så deras lagkamrater hinner hem, det är de som bryter högt upp i banan så stjärnorna där framme kan ställa om snabbt och göra mål och det är de som stör bort motståndarnas playmaker. Det är ”städgummorna” som får sina lagkamrater att verka bättre än vad de är, genom att ge dem goda förutsättningar och genom att täcka upp för deras misstag.

Det har alltid sagts att dessa ”grovjobbare” arbetar i det tysta, och att det sällan är de som får de största rubrikerna. Men efter några år med mängder av sådana tidningsartiklar och tv-reportage, där ”den osynlige arbetaren” lyfts fram från sitt dunkel känns det snarare att tidningarna fokuserar oförtjänt mycket på ”doldisarna”, som därför knappast kan betraktas som just doldisar längre. (Det är lite som när alla hävdade att Beckham var världens mest överskattade spelare. Men när alla hade hävdat det var han ju knappast särskilt överskattad längre. WM hävdar att David Beckham har varit en av de senaste årens mest underskattade spelare just därför.) Alla lag har sina arbetare i det tysta, men, som sagt, de är inte mycket mindre kända eller beundrade för det – snarare tvärtom. Frankrike har sin Makelele, Sverige har sin Linderoth, Italien sin Gennaro Gattuso, England hade först inte sin Hargreaves eller Carrick, men så hade de dem ändå på något sätt, Brasilien har faktiskt sin Emerson och Argentina har sin Mascherano.

Men främst, vilket vi framgent i detta inlägg kommer att behandla, har Tyskland sin Frings. Han har verkligen alla förutsättningar för att vara en riktigt bra städgumma. Han har ett bra distansskott, fantastiska crossbollar, är järnhård i närkamperna, alltid rätt i positionerna och jobbar något kopiöst. Under detta vm har han, likt vissa andra i det tyska laget (Klose, Lahm, mittbackarna…) med råge överträffat sin egen förmåga. När så en så bra spelare som Torsten Frings får något galet i blicken och höjer sin standard markant och spelar som vore han i Schlaraffenland blir resultatet givetvis något exceptionellt.

WM tycker att man med fog kan tycka att hade inte Borowski muckat med Argentina, så att Cufre gått bananer på Mertesacker, så att Frings, mer eller mindre, blivit tvungen att nita Cufre, så hade Frings fått spela mot Italien och då hade Tyskland orkat stå emot i två minuter till och då hade de vunnit på straffar och då hade de spelat final på söndag. Man kan åtminstone hävda att om Tysklands chanser om de hade fått spela med deras, i WM:s tycke, bäste spelare, hade förbättrats. Nu får han trösta sig med att vara obesegrad i vm och representerad i WM-11:an!

Reserv: Claude Makelele
Oj, vad bra han har varit. Det finns inte så mycket mer att säga. Oj!

Bubblare:
Javier Mascherano, Gennaro Gattuso, Owen Hargreaves (igen…)

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Defensiv mittfältare/speluppbyggare: Andrea Pirlo

Med anledning av den oerhörda konkurrensen på innermittfältet hade vi tänkt att avvakta dessa positioner lite, men som vid några tidigare WM-11:an-publiceringar leapfroggar vi lite i vår iver och entusiasm över en spelares insats. 

Man kan tycka att Andrea Pirlo har gjort bättre matcher än vad han gjorde i gårdagens fantastiska, pulserande och alldeles, alldeles underbara föreställning på Westfalenstadion. WM håller med! Men frågan är om Pirlos storhet någonsin framträtt med större tydlighet än igår. 

Den före detta finliraren och rikemansungen som flyttade till Milano och fick lära sig försvarsspel och hårt arbete började matchen med att, i vanlig ordning, fördela bollar med osannolik precision över hela planen. Inget konstigt i detta. Efter inte så länge tog Klinsi dock beslutet att dra ner Lukas Podolski i planen för att skära av möjligheterna för backlinjen att nå Pirlo och istället låta Gennaro Gattuso sköta uppspelen. Säga vad man vill om Gattuso, men han är ingen Pirlo. Inget konstigt i detta heller, det är vanligt att anfallarna försöker styra över uppspelen till dem som utför de sämst. 

Det är nu det anmärkningsvärda tar fart.  

1)      Pirlo börjar springa i åttor över hela planen för att komma loss sin bevakning och göra sig spelbar. Ibland är han bakom mittbackarna, ibland uppe i anfallsposition.

2)      Materazzi, Cannavaro och Gattuso får anstänga sig till sitt yttersta för att nå Pirlo, även om det finns nio enklare alternativ vill man till varje pris nå den lille lombardiern.

3)      Podolski söker sig allt närmre Pirlo. 

Detta fortsätter i en iterativ process, en ond (eller god) spiral, om ni så vill. Pirlo söker fler nya ytor, medspelarna får slå mer och mer knepiga passningar och Podolski får söka sig närmre, vilket innebär att Pirlo får springa ännu mer för att få en yta, passningarna till honom blir svårare och Podolski söker sig närmre. 

Den här katt-och-råtta-leken pågår från en halvtimme in i matchen till någon gång i förlängningen, när Podolski tröttnar. Den visar på tre saker: italienarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare, tyskarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare och Pirlo vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare. Så, i WM-11:ans ena defensiva mittfältsposition, med ansvar för den tidiga speluppbyggnaden, finns givetvis Andrea Pirlo. 

Lägg sedan till att han har ett fantastiskt skott och att han blir en för varje säsong allt skickligare närkampsspelare så har ni så mycket grädde på ert mos att den relativa delen mos är så liten att det knappast längre är fråga om mos med grädde, utan snarare grädde med mos, varför man nu skulle vilja ha mos på sin grädde, eller grädde på sitt mos heller, för den delen. 

Reserv: Pavel Pardo
Mexikos egen Pirlo var den ende som nådde upp till världsklass i den sjätterankade laget från väster. När stjärnor som Marqués och Borghetti mest lullade runt som mezcalstinna hönor visade Pardo upp ett stort register av spelförståelse, tempo och vinnarinstinkt. En stor man, med ett stort hjärta, denne Pavel Pardo. 

Bubblare:
Esteban Cambiasso, Maniche, Johann Vogel.

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo,   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Högerytter: Franck Ribéry

Det franska landslaget spelade i en av de märkligaste vm-kvalgrupper vi någonsin skådat. Bortsett från stryklagen Färöarna och Cypern så verkade Frankrike, Schweiz, Israel och Irland totalt oförmögna att plocka mer än ett poäng per match. De fyra lagen kryssade mer än den kände korsordsmakaren Enar Åkered och verkade inte kunna varken vinna eller förlora mot varandra, ända tills Frankrike i tredje sista kvalmatchen lyckades bortaslå Irland med ett mål mot noll. Det målet, signerat Thierry Henry, skickade irländarna tillbaka till sin ö och fransmännen till Leipzig, där de återigen fick se sig lottade mot den blivande fotbollsnationen Schweiz.

Ändå var det många som verkade förvånade när fransoserna efter två spelade omgångar i vm hade plockat - just det - två poäng. Inte WM dock. Däremot blev vi förvånade då fransmännen, efter att pliktskyldigt ha besegrat grupp G:s stryklag Togo, plötsligt plockade fram det fina spel som vi inte sett sedan Zidane fortfarande trodde att han hade ett tjockt och fint hår. Så vad var det egentligen som hände?

Jo, förutom att fransk Zizou återigen blev hetare än finsk sisu så fick man igång en av de spelare som man hoppats mest på inför vm - trots att han är under 30. Den 23-årige Franck Ribéry, som har kallats "den nye Zidane", hade spelat mycket bra i träningsmatcherna inför vm men, vilket är lite signifikativt för hela det franska laget, börjat vm småtrögt. Ribéry, som bänkades till Sydkoreamatchen, växte dock in i kläderna, låg bakom det mesta mot Togo och fick i 41:a minuten av åttondelsfinalen mot Spanien igång hela Frankrikes kämpavilja. Med ett finurligt väggpass, en fin löpning och ett retfullt avslut kvitterade han och markerade således starten på det som har växt till att påminna om det "gamla Frankrike". Efter målet gjorde Ribéry en stormatch och mot Brasilien fortsatte han att vara ett ständigt orosmoment och Frankrikes formkurva har hittills följt Ribérys dito.

Men "den nye Zidane"? Njaaaeee... I bemärkelsen "en förbannat bra fotbollsspelare" så javisst, det köper vi. Snackar vi däremot spelstil är Ribéry snarare ett väldigt bra komplement till Zizou. Där Zidane har förmågan att suga åt sig bollen, dra på sig försvarare och sedan slå den avgörande pasningen har Ribéry förmågan att vara den som alltid kommer perfekt i ytan som målet för den avgörande passningen. Att Henry stod still i offsideposition och Ribéry kom farande som en kanonkula för att ta emot genomskäraren när han kvitterade mot Spanien är väldigt talande för den franska rollfördelningen. Hans spelstil passar som hand i handsken för en ytterposition i WM-elvan.

Franck Ribéry må enligt djungeltrumman kanske inte vara den smartaste killen i les bleus. Franska radioprofilen Eugène Saccomano har bland annat sagt att "En fotbollsspelare är normalt kapabel att läsa Paulo Coelho. Han (Ribéry) kan inte ens läsa Da Vinci-koden."

"So what?"
säger WM. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och så vidare och uppenbarligen har Franck balanserat sin eventuella ointelligens på andra områden med ett ofantligt stort fotbollskunnande.

Och för er som undrar varför fransosen alltid svettas blod kan vi berätta att det gör han inte. Hans ärr härstammar från en bilkrasch i barndomen, och är otroligt mycket coolare än exempelvis Carlos Tevez spår av alldeles för mycket alldeles för hett te i ansiktet. Så det så.

Med sin förmåga att ständigt göra sig spelbar, sin vilja att utmana, sin ypperliga spelförståelse och inte minst det faktum att han har tjänat som en frisk injektion till hela det franska spelet har Franck Ribéry förtjänat en offensiv ytterposition i WM-elvan!

Reserv: Kaká
När nästan hela Brasiliens "magiska kvartett" har underpresterat är Kaká den ende som har levt upp till förhoppningarna. Kaká är skottvillig, teknisk, offensiv och snabb. Han är som farligast när han får komma rättvänd med hög fart mot motståndarna, vilket gör att han i WM-elvan kommer mer till sin rätt på en av de offensiva flankerna än i en central position. Kaká, om Ribéry blir skadad är det du som får värma upp!


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Innermittfältare 1,   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Vänster mittback: Fabio Cannavaro

Ett framgångsrikt mittbacksspel är till stor del avhängigt på hur samspelet med den andra mittbacken fungerar. Vem nickar långbollarna och vem tar djup? Vem stöter och vem avvaktar? Var börjar och slutar zonerna och hur strikt zon-/markeringsspel ska man spela? När det funkar bra ser allting oerhört naturligt ut och motståndarnas anfallare framstår i en trist dager. Det är när samarbetet inte fungerar som vi får se mål som Tysklands 2-0 och Irlands 3-0 mot Sverige. Att det inte funkade mot Irland är ju inte så konstigt – Mellberg och Hansson hade ju knappt spelat med varandra innan, men att samme Mellis i par med Luci går bort sig så fullständigt vid Podolskis andra kasse är lika oförklarligt som oförsvarbart. De har ju spelat säkert 50 matcher tillsammans och aldrig gjort något liknande (det har de säkert, men jag kommer inte på det just nu). 

Fabio Cannavaro och Alessandro Nesta i par är ofta ett skolboksexempel på ett väl fungerande mittbackspar. Om man tycker att Italien spelar tråkigt när de backar hem för att försvara en 1-0-ledning kan man alltid roa sig med att studera Cannavaro och Nesta. Efter ett tag kommer man att njuta mer av deras telepatiska kommunikation än av publika anfallskombinationer och man kommer aldrig mer att weepa och whinea över De Azurblås karaktäristiska feghet. 

Så, inför världsmästerskapet var förutsättningarna för ett klanderfritt italienskt försvar minst sagt goda. Cannavaro och Nesta är båda, var för sig, mittbackar i världsklass. Tillsammans når de ytterligare höjder. Men, så kom bakslaget. I början av matchen mot Tjeckien skadade sig Alessandro Nesta och radarbackparet var splittrat. Men med Cannavaro bredvid sig lyfte sig ersättaren Materazzi till en klippa. Åtminstone i de dryga nittio minuter det tog innan han blev utvisad i nästföljande match. Efter detta fick den gode Fabio i Andrea Barzagli sin tredje mittbackskamrat. Och givetvis gick det helt lysande.  

Fabio Cannavaro är den tveklöst mest givne spelaren i WM-11:an. Han är, dessutom, den ende hittills presenterade spelaren som är med i semifinalspelet. Han har, trots eller tack vare Juventushärvan och Pessottos ”olycka”, med stor framgång burit vm:s kanske bästa försvar nästan på egna axlar genom större delen av turneringen.

Reserv: Philippe Senderos
Han knäckte näsbenet när han gjorde målet mot Södra Korea. Det räcker egentligen som motivering, men om ni vill ha mer så kan man konstatera att den talangfulle kroat-spanjor-schweizaren i vm har fått sitt slutgiltiga genombrott i världsfotbollen. Den valpighet han vid vissa tillfällen har visat upp i Arsenal lyste med sin frånvaro. Det finns ett Gunnersordstäv om Philippe som lyder att "när Senderos är som bäst är han som Tony Adams när han var bäst, när han är som sämst är han som Paul Cygan när han är som bäst". Numera har han lämnat den gode Cygan bakom sig definitivt!


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter             
                                                      Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Vänsterback: Philipp Lahm

Klockan 18:05 tysk tid den nionde juni, fem minuter in i vm kvalificerar sig Philipp Lahm till WM-11:an. Hans vänsterkanon letar sig, efter att ha varit på besök hos såväl ribba som stolpe, in i Costa Ricas nätmaskor.

Det är givetvis inte enbart den här händelsen som gör att han är med, men det är mycket möjligt att hela Philipp Lahms vm, ja hela Tysklands vm, är en positiv följd av detta fantastiska mål.

Inför turneringen var det tyska laget i allmänhet, och Klinsi i synnerhet, hårt kritiserade. De hade presterat uselt i de förberedande träningsmatcherna och spelarnas förtroende för sig själva var lika lågt som det från det tyska folket.

18:05 bryter Philipp Lahm detta med en enda spark. En jäkla hästaspark, förvisso, men alltjämt bara en spark. Tyskarna pumpas upp av självförtroende och slås inte ner av den tidiga kvitteringen. Lahm hade visat att allt är möjligt. Och på det spåret har det fortsatt. Tyskland har spelat en sprudlande, självförtoendespäckad fotboll och det tyska folket känner en stolthet som de inte känt sedan, ja... sedan, eh... tja, på väldigt länge.

Tänk om det inte hade hänt. Tänk om Costa Ricas mål hade inneburit 0-1. Då hade oron och tveksamheten kommit. Och med dem prestationsångesten. Tänk om Tyskland hade fått spela matchen mot Polen med en förlust i ryggen. Det hade kunnat gå käpprätt åt Schwartzwald!

Efter detta har Philipp Lahm varit helt prickfri på vänsterbacken. Han har, tillsammans med Bastian Schweinsteiger, ständigt oroat ecuadorianska, costaricanska, polska och svenska högerflanker, vilket bland annat fick till följd att Sverige tvingade starta med Jonson istället för Chippen.

Trots hård konkurrens anser därför WM att Philipp Lahm är vm:s bäste vänsterback, och vi tror inte att så många av er kommer att protestera så vansinnigt högljutt.

Reserv: Ludovic Magnin
Ludovic Magnin har allt man behöver som vänsterback (utom möjligtvis utseendet). Han har ett riktigt bra tillslag och slår därför alla Schweiz hörnor och frisparkar från höger. Han är stark och ettrig på samma gång. Han är löpstark. Han är offensivt skicklig, men hinner ändå hem för att täcka upp sin kant. Hatten av för denne 26-årige stuttgartare!

Bubblare:
Juan Pablo Sorín, Marek Jankulovski, Mariano Pernia

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Vänster mittback,      Philipp Lahm

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Höger mittback: Lucio

Brasilianske Lucimar da Silva Ferreira, eller Lucio för folk som inte har tid och ork med de oändligt långa harranger brasilianska namn brukar innebära, är en underskattad mittback. Som WM ser det beror det på trenne ting: 

  • Han kommer från Brasilien. Folk ser inte brassar som taktiskt fulländade, kloka och försvarsstarka. Folk ser brassar som en fotbollsdansande, leende och bolltrollande gulgrön massa. Hade Lucio istället kommit från Italien, England eller Tyskland, länder med en större mittbackstradition, hade han för länge sedan ansetts som en av världshistoriens bästa, även om det kanske hade varit en överdrift åt andra hållet.

 

  • Han spelar i Bundesliga. Spelare utanför de tre stora ligorna är svåra att bedöma. De genuint bra spelarna blir ofta bortviftade med tillmälen om att de bara är bra på grund av det dåliga motståndet i ligan (tänk Henke och Celtics). De medelmåttiga spelarna som är små stjärnor i den lite sämre ligan blir, å andra sidan, ofta överskattade och misslyckas när de senare värvas till en storklubb i England, Spanien eller Italien (tänk Allbäck och Aston Villa).

 

  • Han har en grej. Det första många fotbollsinitierade människor tänker på när de tänker på Lucio är att han ofta går på offensiva räder. Det står i varenda artikel, varenda spelarpresentation och, ja, till och med här. Det faktum att han har en grej tror vi på WM lyfter bort fokus från det Lucio gör de 88 minuterna varje match som han inte är iväg på en räd.
Så, vad har Lucio gjort för att förtjäna detta enorma erkännande, att få lira mittback i Sveriges största vm-bloggs dream team. Jo, framför allt har han varit ”säkerheten själv, helt outstanding i Brasiliens backlinje – änte ett misstag på hele matchen”, som Glenn Hysén hade sagt när han hade presenterat sina tre favoriter. När de inte längre lika kvicka, men fortfarande lika anfallsglada Roberto Carlos och Cafu inte har hunnit hem, och när Juan har svajat har Lucio funnits där och städat upp. Brasilien, som är ett spelförande lag med extremt mycket folk med i anfallen är oerhört känsliga för kontringar (och Frankrike är jäkligt kontringsstarkt – hur ska detta gå!?!), men Lucio har rutinerat läst av de snabba spelvägarna, brutit, eller tvingat motståndarna att spela en längre väg, så att Brasilien har hunnit hem till positionerna. 

Och de offensiva räderna, då? Är inte ytterligare folk i anfallet det sista Brasilien behöver i sin galna 2-3-5-uppställning? Jo, egentligen, men Lucio har hittills bara gått upp när spelet har blivit statiskt, när Gnägg-Ronnie och Tjock-Ronnie har gett upp tanken på att springa sig loss från sina bevakningar och han har aldrig gått bort sig. Han har inte ens varit i närheten av att ställa till det för sig och sitt lag. Istället tvingar han fram ett räknefel hos motståndarna och får det försvarande laget att spela ett striktare zonförsvar, vilket gör att främst Gnägg-Ronnie och Kaká får lite mer utrymme. Det är fotbollspoesi när den är som vackrast! Lucio är som Jack Nicholsons karaktär MacMurphy i Ken Kaseys/Milos Formans Gökboet: en liten fläkt av sinnesnärvaro i en galen omgivning. 

Reserv: Christoph Metzelder
En av många symboler för Klinsis nya Tyskland. Klinsmann bestämde sig tidigt för Metzelder och Per Mertesacker som mittbackar, och de har varit felfria så här långt. Anledningen till att det bara räcker till bänken är att de inte har ställts på några riktiga prov ännu. Ännu hyfsat ung (25 år)! 

Bubblare:

Roberto Ayala, Alessandro Nesta, Patrick Müller, Ricardo Carvalho


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,
    Lucio   Vänster mittback       Vänsterback

Höger innermittfältare   Vänster innermittfältare

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Högerback: Sergio Ramos

Ibland undrar man vad det är som får spelare att spela på en viss plats. Ibland är det oerhört logiskt. Robinho, till exempel, känns som en väldigt logisk anfallare, med hans fina teknik, skott och speed. På samma sätt är det tyska mittbacksparet Metzelder och Mertesacker som väldigt typiska mittbackar: de är 2,50 långa och klarar att jonglera till fem.

Sergio Ramos är av den andra sorten. Hur han blev mittback är ett mysterium. Han har en bländande teknik, ett bra skott, är grym inom offensivt straffområde och fantastisk på huvudet. Nu är han ju bra som mittback också (och har all möjlighet att bli bäst i världen), men jag förstår inte hur han hamnade där. Det logiska hade varit att lille Sergio spelade anfallare, eller åtminstone offensiv mittfältare. Om WM ska drista sig till en liten spaning, så tror vi dock att Sergio Ramos representerar morgondagens back. I framtiden, när vi alla går runt i silverkläder och åker på semester till Mars, där vi skaffar bastardbarn med marsianer, tror WM att alla tio utespelare kommer att vara involverade i såväl anfalls- som försvarsspel. Man kommer inte längre ha råd att bara försvara sig med sju-åtta man, inte heller kan man utesluta mittbackarna från att vara med i speluppbyggnaden. Alla spelare kommer därför att ha krav på sig att vara såväl tekniskt som taktiskt och försvarmässigt skickliga. Ramos är urtypen för en sådan, och eftersom han bara är 14 år kommer han att vara på sin topp när silverkläderna kommer på tapeten.

Under vm har han tagit steget ut på högerkanten (som så många andra, läs gärna WM:s gamla goding
Högerbacksparadoxen) och skött det så bra att man tror att han alltid har spelat där. Här får han utlopp för sin fina teknik, sitt stora fightinghjärta och sitt spelsinne. Dessutom är han mycket användbar vid fasta situationer med sitt huvudspel.

Sergio Ramos har varit Spaniens genomgående mest stabile och bäste spelare detta vm och belöningen för det är om inte en plats i kvartsfinalen, så väl en plats i WM-11:an!

Reserv: Gianluca Zambrotta
Det senaste halvdecenniets gigant på kanten. Oavsett om han spelar på höger- eller vänsterkanten, på backen eller i mittfältet, i Juventus eller De Azurblå är han fantastiskt rapp i offensiven och nästan plågsamt kylig i defensiven. "Ett fenomen", som Lagerbäck skulle ha sagt, och fyllt på med "en oerhört funktionell spelare som kan användas lite varsom". Har varit skadad, sedan normalbra, vilket räcker till bänken.

Bubblare:
Philippe Degen, Zdenek Grygera, Emmanuel Eboué, Owen Hargreaves.

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos  Mittback 1          Mittback 2         Vänsterback

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Målvakt: Petr Cech

Målvakter är de tveklöst svåraste fotbollsspelarna att bedöma. Som exempel kan man ta Englands 1-0-mål mot Sverige. Var det otagbart? Var det bra av Isaksson att över huvud taget vara på bollen? Borde han orkat stöta den utanför? Var det en målvaktstabbe?  

Man kan inte riktigt veta. Man kan ha en åsikt, men ofta kan man inte veta. Och ett par, tre sådana här situationer per match är allt man har att avgöra en målvakts insats. En utespelare kanske har 50 bollkontakter på en match. En målvakt har typ tio, om man räknar bort insparkar och dylikt. De flesta av dessa tio är dessutom direkt plockpotatis, som inte sätter målvakterna på den här nivån på några större prov. 

En stor skillnad mellan utespelare och målvakter är också att målvakterna inte kan utmärka sig genom att ta egna initiativ och skapa något på egen hand. De ska bara förstöra för andra. 

Så, varför då Petr Cech? Jo, Petr är en oerhört välrenommerad målvakt som det tjeckiska försvaret har ett enormt förtroende för. Det gör att de vågar släppa höjdbollar när Cech ropar och de låter motståndarna få skjuta från längre distanser. Cech sprider lugn hos den tjeckiska backlinjen. När han dessutom kan visa upp en sådan fantomräddningsparad som i andra halvlek mot Ghana (där Cech var Tjeckiens ende försvarare) är platsen given. Petr Cech har ingen skuld i tjeckernas uttåg. 

Reserv: Gianluigi Buffon
På samma sätt som Cech sprider han, med sitt goda namn, lugn i försvaret. Har dock inte ställts på samma prov som Petr fick erfara i samband med anstormningen av ghananerna.

Bubblare:
Andreas Isaksson, Dida, Roberto Abbondanzieri

Laget hittills:


Petr Cech

Högerback        Mittback 1          Mittback 2         Vänsterback

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

11 dagar - 11 män!

Vi på WM har en thang för teman, som den trogne WM-läsaren insett (alla WM-läsare är trogna). Nu, med elva dagar kvar till finaldagen (tidsmässigt är det bara tio dygn, men dessa sträcker sig över elva dagar) tänkte vi att det kanske skulle vara najs att slänga ihop ett litet WM-lag. Laget kommer att formera sig enligt en modern 4-3-3 med vindsnabba ytterbackar, ett välbalanserat triangelmittfält med spetsen framåt, två tekniska yttrar och en targetspelare med sinne för mål. Det kommer alltså inte bli fråga om ett mittfält med typ Glade Ronnie, Ledsne Juan Román och Lille Kaká. Nä, spelarna ska komplettera varandra fint och defensivt kunnande väger lika tungt som det offensiva. Vi kommer att börja bakifrån med målvakt, presentera en spelare om dagen, för att sedan arbeta oss upp till strikern på finaldagen. Och ni kommer sannolikt inte att hålla med oss, ty det gör ni aldrig!

Offside VM-boken Gult + Blått = Guld!