Även WM har ett slut

Allting har ett slut. Berättelser, filmer, förhållanden, liv, karriärer och fotbollsmatcher. Ingenting varar för evigt. Ovillkorligen kommer så småningom slutet, i någon form, abrupt eller planerat. WM är givetvis inget undantag, och den bittra och för oss smärtfulla sanningen är att vi nu kommit till vår vägs ände. Till skillnad från Zinedine Zidane tänkte WM avsluta snyggt och värdigt. I det här inlägget tänkte vi bland annat berätta hur allt började, avslöja vilka WM egentligen är och berätta varför vi har tagit det här beslutet. Inlägget riskerar att bli ganska långt, men det hoppas vi att ni har överseende med.

Vilka är WM?
Så var det dags. WM ska ”avslöja” sig. Från första inlägget till näst sista har vi varit väldigt måna om att hemlighålla vilka som egentligen står bakom den här bloggen. Varje kommentar där våra vänner har nämnt oss vid namn har vänligt men bestämt plockats bort (detta är det enda i kommentarsväg som har censurerats). Vi har gjort detta kanske inte så mycket för att omge oss av en air av mystik à la Mats Härd, för det var redan gjort när vi startade, utan snarare för att det är våra åsikter om fotboll vi har velat framhäva, inte oss själva. Eftersom åsikter i fotbollsvärlden, precis som i resten av världen, ofta både uttrycks och mottas fördomsfullt, så kan anonymiteten användas som ett sätt att påverka läsarens fördomar så lite som möjligt. Om vi avslöjat vilka lag vi håller på och vilka städer vi bor i så hade trovärdigheten fått sig en rejäl törn. De som sympatiserar som vi hade hållit med oss i överdrivet mycket och de som har hjärtat hos konkurrenterna hade förmodligen inte ens brytt sig om att läsa.

 

Nåja, här kommer det: Vi som driver WM heter Peter och Martin och är tio respektive elva år gamla.

Nä, skämtar bara... Men visst hade det varit roligt…? Namnen stämmer dock. Jag som sitter och knackar bakom tangentbordet just nu heter Martin Jonasson och är 25 år. Min kollega, som bland annat författade gårdagens enligt mig makalöst bra inlägg heter Peter Ekman och är 26 år. Vi bor för tillfället båda i Göteborg.

Peter K Ekman växte upp i Smålandsidyllen Växjö. WM tycker inte att det är viktigt vem som har skrivit vad, men om man vill leta upp inlägg författade av herr Ekman, så är ett tips att leta efter citat som ”Zlatan till Öster” eller ”Anders Svensson fick nöja sig med att vara si så där tredje-fjärde bäst på Elfborgs mittfält i den svåra bortamatchen mot Öster”. Där har ni en liten hint om var den WM-halvans sympatier ligger.


Martin Jonasson kommer ursprungligen från Ronneby i Blekinge. Precis som Peter flyttade han till Göteborg år 2000 för att studera Industriell Ekonomi på Chalmers tekniska högskola. Martin kommer att flytta till Stockholm till hösten för att skriva exjobb på Telenor, medan Peter, som varit lite flitigare och redan är examinerad, just nu sitter på sitt första riktiga jobb på Pegol.

Båda har vi spelat i lokala klubbar längre ner i seriesystemen, men har bara hållit igång med fotboll sporadiskt efter det att tjugoårsstrecket passerats. Dock är ingen av oss tveksam till att spela i någon av de högre ligorna i Europa, om bara rätt bud dyker upp, och är inte långt från våra formtoppar (vilket kanske i och för sig säger mer om våra formtoppar än vår form). Vi spelar gärna i något varmt land, tillsammans och i en klubb med ambitioner.


Och så var det det här med namnet. WM står för världsmästerskap. Fast på tyska. Jag kan ingen tyska, så jag ska låta bli att försöka stava, utan vi nöjer oss så (däremot är jag en jävel på franska och där heter det Coupe du Monde, det vet jag).

Historien bakom WM
Idén till WM föddes i ett omklädningsrum efter ett svettigt gympass. Eller snarare, idén föddes i Peters huvud före passet, men det var i omklädningsrummet efteråt som han lade fram idén på ett sådant sätt att Martin blev eld och lågor. Vi skulle, med lottningen i Leipzig som startskott, starta en fotbolls-vm-blogg.

Till en början var projektet enbart tänkt att vara småskaligt, och alla läsare utanför den närmaste kompiskretsen betraktades som en bonus. Eller, vid närmare eftertanke betraktades väl även läsare inom den närmaste kompiskretsen som en bonus, och WM var nog mer ett medel med vilket vi skulle tvinga oss att hålla oss à jour inför det vm som komma skulle. 


Idag kan vi dock stoltsera med över 50 000 sidvisningar, fler än 20 000 unika besökare och en ihållande bra placering på bloggtoppen.se:s lista över sportbloggar. Så vad var det som hände? Jo, flera händelser har tagit oss dit vi är idag. Vi tänkte försöka lista de viktigaste:


 

 

  • Torsdag den 19 januari rankade Bara Ben på Glenn Hysén, Sveriges absolut populäraste suporterblogg (som enligt bloggtoppen.se bara idag måndag har haft nästan 7000 unika besökare), WM som Sveriges femte bästa fotbollsblogg. Motiveringen löd: ”Vinterns mest intressanta nykomling som specificerat sitt bloggande till att följa allt inför VM 2006 i sommar. Fokus ligger på svenska landslaget men det finns även andra kul relaterade inslag. Verkligen bra tempo, snyggt och intressant. Klart värt ett dagligt besök för oss som ska ner till Tyskland. Frågan är, försvinner bloggen dagen efter finalen?” Efter detta har baraben.com länkat till WM vid ett flertal tillfällen. Tack, Bara Ben på Glenn Hysén!

 

  • Den 10 mars kontaktade Tobias Regnell, chefredaktör på Sveriges bästa fotbollstidning Offside, WM och föreslog ett samarbete. Resultatet blir ett lunchmöte vilket mynnade ut i de banners vi har här till höger och även i att WM fick en länk på Offsides hemsida. Spana gärna in länken till höger på Offsides hemsida. Och stöd gärna WM genom att teckna en prenumeration genom WM:s banner. Tack, Offside! Tack, Tobias Regnell!

 

 

  • Till sist, men förhoppningsvis inte minst, så hoppas vi att den glöd vi båda känner inför fotboll i allmänhet och fotbolls-vm i synnerhet lyser igenom i våra texter, och att dessa har ansetts kvalitativa nog för att behålla läsare. Eftersom vi arbetar helt ideellt, och har lagt ner oförskämt mycket tid på WM så gläder det våra skribenthjärtan oerhört när vi har fått uppskattande kritik av er läsare. Tack, alla våra läsare!

WM är stolta
Vi vill också tacka alla er fantastiska människor som lämnat de 380 mer eller mindre dumma kommentarerna. Främst tänker vi på de allra flitigaste David, Goleo, Mannen från Kivik, Patrik, Gustav, Göran, RS, Majornas Henke Larsson, Lisa, Limpan af Lidingö, Baraben, Babak, Pat the Brat, Quizmaster PM, Tobias, Grönvita sidan upp, Juan och Niclas Ivarsson.

Här är några av de allra, allra snällaste (och mest vettiga) sakerna som ni skrev:

Ge inte upp en väldigt bra blogg. Ta sikte på EM och fortsätt ert goda arbete. Det har betytt mycket för mig och jag försöker själv sprida sidan till andra. Det är jag nog inte ensam om. Fortsätt!!!!!

 
Oavsett hur och var ni skriver så gör ni ett så jävla bra jobb. Fortsätt med det! Jag gråter nästan redan nu över hur tomt det kommer bli när VM är över. Saknaden kommer vara större än någonsin förr.”


Läste detta inlägg för ett par dagar sedan och var tvungen att gå in och läsa det igen. Denna text är vackrare än något Vennerström någonsin kan förmedla. Danke


 

Det var ta mig tusan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades


 

”Trevligt med lite sund, verklighetsbaserad nyhetsuppdatering från Tyskland. Detta som omväxling till kvällspressen där Isakssons skada är livshotande och där Ljungberg och Mellberg i princip försökt att döda varandra.”


”Vill bara säga att ni gör ett fantastiskt jobb och fyller en stor lucka i det dagliga svenska medieflödet från VM. Trots att man läser allt som går att komma över om VM i svenska medier lyckas ni alltid komma med fräscha och egna analyser. Behöver jag ens nämna att de dessutom är vida överlägsna och bättre underbyggda än övriga mediers? Nu finns ännu ett skäl att hoppas på avancemang för Sverige i VM - att få fortsätta läsa WM!”

”Tror att ni den här gången slår många av våra svenska dagstidningar med hästlängder när det gäller betygen till spelarna!” 

”…en mer välskriven, objektiv och heltäckande samling skrivelser hittar man inte i aftonblaskan eller någon annanstans heller”

”Bästa texterna om landslaget, lätt! Ni tyngs inte av försäljningssiffror, vilket helt klart märks i era mer objektiva texter.”

”Imponerande blogg. Inte mitt favoritmedium, men den här är ju grym!”

”WM är de enda som analyserar laget som en helhet, dvs ser inte spelarna som öar!”

känn er stolta över att ni är ett återkommande vattenhål för de svenska kontorsarbetarslavarna!”

”Fortsätt pumpa ur er de alltid lika eminenta krönikorna.”

Tack WM-bloggen för att ni visar upp en större kompetens inom fotboll än vår egen förbundskapten”

”Briljant genomgång”  


Och så den roligaste kommentaren:


”Jeg ville ønska at i var så flinke at byde mig en bilett til VM i Tyskland i sommer, det ville skabe en sensation for jere og stor reklame. Vi kan skrives jeg har en lille dreng der gerne vil være maskot for et av lagerne om det kan lade sig gøre. Venlig Ola Hans”

Vet inte vilka han trodde att vi var. Joseph Blatter kanske… 

Givetvis har vi även ibland fått svidande kritik, det sticker vi inte under stol med. Vi publicerar den bara inte här…

Vi skänker även en tanke till Coach Jojo som gjort WM:s lika officiella som fantastiska vm-låt och till tidningen Offside som bidragit med länkning och visst ekonomiskt stöd.

Det ofrånkomliga slutet 

Det är fantastiskt roligt att skriva om fotboll, och särskilt att göra det på ett sätt som verkar ha uppskattats. När idén till WM föddes så kunde vi inte föreställa oss att vi en dag skulle sitta i telefon och prata med Jonas Nystedt, för att försöka få gå på presskonferenser i Tyskland. Nu gick ju inte det, men vad vi vill säga är att WM har växt till något som vi idag är otroligt stolta över.


Men med en större läsarkrets kommer även ansvarskänslan som ett brev på posten, och ibland har det funnits perioder då vi helt enkelt inte har haft tid. Oftast har en av oss kunnat dra ett större lass när den andre inte kunnat. Peter har täckt upp för Martin, Martin har täckt upp för Peter. Men ibland, när båda varit upptagna, har det stundtals varit frustrerande och man har någonstans börjat känna en begynnande oro, en ansvarskänsla, både för läsarna och, hur bisarrt det än kan låta, för själva WM. Vår delade vårdnad av WM är ju det närmaste att vara föräldrar vi någonsin kommit…

Vad man än avslutar så kan man göra det på två sätt. Man kan göra som Jesper Blomqvist, och försöka och försöka och försöka, tills man till slut bara inser att det är dags att lägga av, att det inte håller längre, och liksom tyna bort. Nu har WM inget personligt emot Jeppe (snarare tvärtom), utan han råkar bara få tjäna som exempel. Sedan kan man göra som Zinedine Zidane eller i viss mån Henrik Larsson, och i god tid inse att, fan, vi kommer inte att kunna hålla det här tempot för evigt. Det är nog bäst att vi lägger ner när vi är på topp. 


Så det gör vi. För vi känner dels att det, naturligtvis, inte finns lika mycket att skriva om det annalkande em-kvalet i detta skede som det funnits om vm de senaste månaderna. Dels vet vi att forumet bloggen kräver ständig uppdatering för att behålla sin läsekrets. Och till sist kommer vi att ha våra respektive häckar fulla med annat i höst. Lägg de här ingredienserna i en gryta, tillsätt sunt förnuft, koka upp och du får det ostridbara faktum att WM har nått sin topp.

 


Så istället för att sakta börja klättra ner på andra sidan tar vi istället ett djupt andetag, tittar tillbaka på den stig vi vandrat, sluter ögonen och kastar oss handlöst ut i luften. Givetvis lämnade vi flaggan på toppen, där den får stå kvar och svaja. Den är gul och blå, har vår adress skriven på sig och har varit både på Westfalen- och Olympiastadion.

flaggan

Övre raden från vänster: Dietmar, Gottlieb, Rudi.
Nedre raden från vänster: Wolfgang, WM-flaggan, Hermann (delvis skymd).


 

Sedan ska man ju som bekant aldrig säga aldrig, och båda de nämnda Zidane och Larsson har ju gjort bejublade comebacker. Så vem vet, inför EM kanske ni hör av oss igen. Tills dess, spela taktiskt, tekniskt, fult eller snyggt. Bara ni gör fler mål än motståndarna!

Och titta för säkerhets skull in då och då...


PS. till sist, finns det någon där ute som känner för att utnyttja oss som skribenter i något sammanhang, gärna om fotboll, och som tror att vi är rätt personer, tveka inte att höra av er till wmblogg@gmail.com. Vi är rätt billiga. 

38043-55
Sveriges klack...


38043-62

Adolfs stadion...

38043-56
Vår vy...


Hejdå, vm! Hej på dig, em-kval!

Det svenska resultatet i 2006 års vm var godkänt. Det är nästan alla överens om. Sverige har gått vidare från gruppen de senaste tre mästerskapen, en bedrift endast England, av de europeiska nationerna, kan matcha. Det är givetvis ett väldigt gott betyg åt Herr Lagerbäck. 

Men nu, innan, under och framför allt efter vm känns det som om det finns en mättnad. Den finns hos spelarna, den finns hos Lagerbäck och den finns hos det svenska folket. I lagerbäckparadigmen (4-4-2 med mittfältsdiamant, det säkra före det osäkra, stort förtroende för ett fåtal utvalda, butter attityd, mm…) finns en grundtrygghet som gör att man kan vinna de enkla matcherna (eller åtminstone inte förlora dem), eftersom alla vet vad de ska göra, de har gjort det förr och de kommer att få förtroendet att göra det igen. De har defilerat bort Makedonien, de har fixat oavgjort mot stornationer, de har tagit sig vidare från gruppen. Sverige har, som sagt, under lagerbäcksparadigmen haft en nästan oöverträffat hög lägstanivå. 

Problemet är att högstanivån inte är särskilt hög. Under samma period (de senaste tre mästerskapen) har hela 16 nationer lyckats bättre än Sverige, alltså kommit förbi första slutspelsrundan. Det är en mycket mindre smickrande statistik. Under dessa tre mästerskap har Sverige vunnit tre matcher, mot Nigeria, Bulgarien och Paraguay, en match per turnering. En match per turnering är precis så många som har behövts för att klara målet – att gå vidare från gruppen. 

Det är inte svårt att se att Sverige under lagerbäcksparadigmen har spelat stabilt, den stora kunskapen om spelsystemet har gjort att de små länderna mals ner och att de stora länderna kan få problem om de inte spelar bra. Men det lilla extra, den extra vinnarviljan, den fungerande helheten, den påtagliga harmonin och, framför allt, den taktiska finessen - det som vinner medaljer – det har saknats. Italien har allt det här, och dessutom en stor individuell skicklighet. Vad WM nu efterfrågar är lite mod. Vi behöver bygga ett nytt lag som, om två år kan överraska oss positivt lite och som om fyra år ska vara på sin absoluta topp. Vi skulle gärna se ett paradigmskifte med en ny förbundskapten, ett delvis nytt lag och ett nytt spelsystem. Vem förbundskaptenen ska bli lämnar vi åt andra att spekulera i, men vi vill här förklara varför Sveriga ska anpassa sig till ett modernt, flexibelt och vägvinnande 4-2-3-1: 

  • Det går mode i spelsystem och nu är olika varianter på 4-5-1 det nya svart. Innan dess var 4-3-3 och 3-5-2 offensiva, men övergående flugor, emedan 4-4-2 har funnits i bakgrunden sedan 70-talet. Vad grundar sig då dessa trender i? Fegt flocktänkande grundat på irrationella argument? Givetvis inte! Fotbollstaktik är en vetenskap, precis som fysik och medicin. Och även om vetenskapens progression ibland ter sig en aning slingrig, för den oss ändå framåt på det stora hela. 
Problemet med 4-4-2 är att en, ibland två spelare inte kan användas i försvarsspelet. För att kompensera för detta får backlinjen ligga högt och mittfältet får falla ner och minska ytorna. Det innebär samtidigt att man är känslig för individuella misstag i försvaret och mot djupledsspel. Samtidigt är man, när man väl erövrar bollen, alldeles för långt ner relativt motståndarna för att man ska kunna ställa om snabbt. Just snabba omställningar är Sveriges chans; vi kan inte spela ut motståndet, som Brasilien eller Argentina. Med 4-2-3-1 ligger 1:an högt och styr uppspelen. 3:orna kan också ligga högt upp och sätta press, eftersom det finns två defensiva hjälpgummor bakom. När man sedan erövrar bollen kan man lätt komma i kontringar med en anfallare och tre snabba mittfältare mot ett ensamt försvar. 

  •  Ombyte förnöjer. Det är helt uppenbart så att det inte verkar särskilt kul att spela i det svenska landslaget. Jag lider med Fredrik Ljungberg som har fått stå ut med Lagerbäcks system i femton år. Ingen förbundskapten har suttit så länge på sin post och det svenska landslaget skriker efter frisk luft. Men det är klart, det är svårt att sparka en tränare som ännu inte har upplevt ett stort misslyckande. Med en jävla portion tur och en uppsjö sistaminutenmål har Lasse på någon jäkla vänster lyckats krångla sig vidare från kval- och gruppspel. WM tror att det är en stor, stor risk att misslyckandet kommer nu, i em-kvalet. Vi har åtminstone oerhört svårt att se hur detta svenska landslag, med Lasse i spetsen, ska kunna överraska oss i Alperna 2008. Det svenska landslaget behöver få sniffa lite på luktsaltet, få en ny gubbe som bossar, släppa lite på livremmen och våga förändra. Vi behöver en karismatisk vinnarskalle, som kan komma in med nya tankegångar och svetsa samman gänget och få spelarna att arbeta för varandra och ha kul! OK, det kanske går åt pipsvängen ändå, men då har man åtminstone testat. Ett nytt mästerskap, där Sverige med enorm tur och halvbra spel går till slutspel för att sedan åka ut, så barrikaderar WM SvFF-skrapan!
 
  • Vi måste anpassa spelsystemet efter spelarmaterialet, inte tvärtom! 

Om man kollar på de lite yngre spelarna – de som kommer att kunna vara med 2010 – så är det klart att det råder god återväxt på snabba, offensiva, målfarliga yttrar. Just sådana är det absolut viktigaste att man har i ett 4-2-3-1. Elmander, Wilhelmsson, Rosenberg, Hysén, Sjöhage, Farnerud, Pode, alla är de unga, löpstarka och kan utmana. Av så många lovande spelare borde en eller ett par blomma ut ytterligare. På kort sikt är ju även Ljungberg och Jonson med i diskussionen.


Kim Källström är en spelare som långt ifrån kan få ut sin potential i den offensiva spetsen i 4-4-2-diamanten. Kim är bättre längre ner i banan, i Pirlopositionen, där han kan fördela bollarna i djupled. Kim är därför gjuten som en av 2:orna, där Linderoth givetvis är den andre i en förhoppningsvis väl fungerande Pirlo-Gattuso-symbios. 

Zlatan är ingen 4-4-2-spelare. Spelare i ett tvåmannaanfall måste vara rörliga och samspelta, de måste arbeta tillsammans, och med smarta löpningar luckra upp försvaret (se Podolski – Klose 2006 eller Allbäck – Larsson för några år sedan och Dahlin – Andersson 1994). Som targetplayer är dock Zlatan i absolut världsklass. Konsten att plocka ner en svår boll, hålla i den och fördela den vidare behärskar knappt någon så bra som vår älskade Ibra. 

Ljungberg har fortfarande snabbheten för att kunna hålla till på kanten. Men hur länge har han det? Decennier av kamikazelöpningar borde rimligen snart att börja ta ut sin tull. Ljungberg har visat i klubblaget Arsenal att han har spelintelligensen och konditionen för att kunna användas som central, offensiv mittfältare, med huvuduppgifterna att styra försvarsspelet och sätta igång kontringar.  Sådär, då var det klart! Nu ska vi bara åka till Residenset i Växjö och övertala Lars-Åke. Så här ska vi spela mot Spanien på Råsunda: 

Zlatan 

Elmander, Ljungberg, Wilhelmsson
 

Källström, Linderoth
 

Edman, Hansson, Mellberg, Alexandersson
 

Isaksson
 

WM-11:an: Striker: Miroslav Klose

WM blir ofta hårt kritiserat för det som skrivs här. Det verkar dock som att vi håller på att tappa gnistan, ty den senaste tiden har det varit tämligen lugnt med påhoppen från sämre vetande läsarjävlar. Det är egentligen bara två saker som har väckt folkstorm (>2 mail = folkstorm, om ni undrar). Först var det ”Attacken mot Holland”, i vilken vi anklagade alla holländare för att vara rasister. Här var kritiken väldigt befogad. Den andra saken är att WM-11:ans 4-2-3-1-uppställning utesluter vissa spelartyper. Lika befogad som kritiken var mot Hollandinlägget, lika obefogad är den här. Tuff tur, säger WM, om folk som inte passar in i en 4-2-3-1. Detta system har nämligen kommit för att stanna. Alla lag som lyckats i vm, bl a båda finallagen, spelar någon form av 4-5-1. Med detta system får man med samtliga spelare i försvarsarbetet i viktiga funktioner. Anfallaren styr spelet. Fem mittfältare täpper till på mitten och möjliggör höga brytningar och snabba omställningar. Det är annat det, än det mossiga 4-4-2, där oftast bara åtta-nio personer hjälper till bakåt, vilket innebär att mittfältet får sjunka ner i knät på försvaret och farliga kontringar uteblir.

Fyratvåtreett ställer dock krav på spelarna. För strikern har vm visat upp främst två sorters ensamstrikers. Dels har vi targetplayern. Exempel på sådana är Tjeckiens Lokvenc och Koller, och Englands Crouch. Hos lag som spelar med sådana går majoriteten av uppspelen på denne, som i sin tur fördelar bollar vidare till anstormande mittfältare. Zlatan hade varit fantastisk som en sådan 1:a i ett eventuellt svenskt 4-2-3-1. 

Den andra typen är mer rörlig. Dessa rör sig över stora ytor för att oroa försvaret, de finns ibland på en kant, ibland går de i djupet och ibland går de ner för att möta boll. Exempel på den här typen av spelare är Englands Rooney, Portugals Pauleta och Spaniens Torres. 

Vilken typ av spjutspets man vill ha beror på var man vill anfalla. Om man tar Portugal som exempel, så vill de använda sig av den enorma spelfördelarpotential som Deco sitter inne med. Därför går bollen alltid via honom för att sedan fördelas ut till Figo eller Ronaldo på kanterna eller till Pauleta, var nu han råkar befinna sig. Pauleta är aldrig med tidigare i uppspelsfasen. Om man spelar med en utpräglad targetplayer, som Tjeckien, vill man främst anfalla i mitten. Tanken är då att man ska söka Koller med en lång boll från försvaret. Han nickar sedan ner till någon av Tjeckiens många skickliga offensiva mittfältare, som Nedved, Baros eller Rosicky som sedan ska försöka trixa sig igenom centralt. Går inte det lägger man ut bollen till någon av ytterbackarna Grygera och Jankulovski som kommer farandes bakifrån. För att då komma till ämnet för dagen – Miroslav Klose – är det fina med honom att han är allt. Han är rörlig och fantasifull, han är enormt skicklig på huvudet (se hur han ofta springer en omväg innan han går upp på luftdueller för att komma perfekt tajmad och inte bli stillastående och tvingas vänta ut bollen och på så sätt bli ett enkelt byte för försvararen), han är en bra framspelare och en fantastisk bra målskytt. Det innebär att man kan spela mer varierat, spela långt ibland, kort ibland. På kanten ibland och centralt ibland och det är exakt vad Tyskland har gjort den här sommaren och männen bakom verket är Torsten Frings och Miroslav Klose.

Han är allt. Just nu, i alla fall. När Klose är ur form, eller blir trött, är han oftast ingenting. Men det här vm:et har han varit i en osannolik form och när han är det är han den bästa strikern man kan få i ett 4-2-3-1-system.

Reserv: Thierry Henry
Såhär en tre och en halv timme är det dags för Thierry Henry att springa ut på mäktiga Olympiastadion i Berlin, men redan nu kan WM ge honom dagens första kick: en plats på WM-elvans bänk! Thierry Henry har stundtals sett loj ut i vm, javisst. Men till skillnad från till exempel Ronaldo (brassen alltså) så är denna lohjet en naturlig del i Henrys spel. När Henry går och hänger med huvudet och ser sådär helt frånvarande ut så gör han det för att försvararna ska slappna av lite och släppa på koncentrationen för en stund. Och mycket riktigt, helt plötsligt blixtrar han till, och då finns det inte en enda försvarare i världen som hänger med, om han inte är hundraprocentigt koncentrerad.

Thierry Henry är ingen stor dribbler, men är en mästare på två saker: att accelerera snabbt och att kontrollera bollen i otroligt hög fart. Otaliga gånger har vi sett honom slå bollen exakt så långt som det behövs för att försvararen ska vara säker på att han kan gå fram och bryta, för att sedan trycka på gasen och slå bollen förbi den förnedrade motståndaren. Detta vet idag alla lag, men det är inte mycket de kan göra åt det, förutom att låta bli att stöta och dessutom bevaka Henry med två man, vilket ger ytor för övriga offensiva spelare i laget.

Och lika överraskande som hans plötsliga ryck är, lika överraskande är hans skott, som ofta kommer när han har vikten på fel fot, eller i form av en hederlig gammal tåpaj. Skulle WM:s spel låsa sig med Klose så är Henry ypperlig att sätta in. I motsats till Raymond Domenech, som ju, något underligt, har bytt ut Henry två matcher i rad när man bevakat en 1-0-ledning, kommer WM förmodligen ofta att byta in densamme vid samma resultat. Henry är nämligen både en ypperlig kontringsspelare och en spelare som, som sagt, drar på sig hård bevakning, vilket är bra eftersom motståndarna då inte kan anfalla med lika många man.

Bubblare:
Lukas Podolski, Luca Toni, Fernando Torres, Hernan Crespo, Andrej Sjevtjenko

Laget:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Zinedine Zidane (c)

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Miroslav Klose


Frisparksmål och tilläggstid

Jag satt och såg en av alla de målkavalkader som visas på tv nu så här i slutet av vm när det slog mig - har det inte gjorts otroligt få frisparksmål i år? Alltså mål direkt på frispark. I de senaste stora turneringarna har vi vant oss att se massvis av snygga frisparksmål, men i det här vm:et är det väl bara Becks som har lyckats? Jag har tänkt så det knakat och jag kommer inte på något mer. Rätta mig gärna om jag har fel, men även om jag missat ett eller till och med två frisparksmål, så är det fortfarande anmärkningsvärt.

Så vad är det som har hänt? Har målvakterna blivit bättre? Eller skyttarna mindre precisionssäkra? WM skrev i inlägget
en regellista i början av maj bland annat detta:

"WM vill inte se Beckham, Riquelme eller Ronaldinho behöva slå ytterligare en perfekt slagen frispark rakt i en mur som har krympt avståndet till typ fem meter. Dessa frisparksartister har rätt att få det avstånd som domaren stegar upp. Ge domarna direktiv att visa för muren var den ska stå, låta frisparken slås, och sedan varna samtliga spelare som steppar fram för tidigt - låt dessutom frisparken slås om. WM lovar att det inte skulle krävas många sådana domslut innan detta mygel definitivt skulle upphöra."

Är det månne detta som har felat?

Well, well, är det någon som har en bra teori så kom gärna med den.

Och när vi ändå har halkat in på en liten domardiskussion i och med citatet ovan så känner jag för att få ur mig en åsikt: Är det enbart WM som har reagerat på vm-domarnas otroligt dåliga bedömningar av hur lång tilläggstiden ska vara i andra halvlek? I varenda tidning och varenda tv-kanal har det diskuterats domarinsatser till leda, men då har det alltid handlat om huruvida de viftar för mycket med kortleken, straffsituationer eller filmningar. Men ingen har ens, vad jag minns (nu var jag i och för sig i Tyskland i nästan två veckor och kan ha missat en del diskussioner), tagit upp ämnet. Varför? Har det inte varit alldeles uppenbart att domarna, som WM överlag annars tycker har skött sig utmärkt, har belönat filmningar och maskningar genom att inte lägga till den tid de borde? Allra tydligast var det väl i Sveriges match mot T&T, men det har synts i många matcher och ofta har man fått intrycket att tre minuter är någon slags standardtid som domarna lägger till när de glömt bort att stoppa klockan emellanåt. Det här är otroligt lätt att kontrollera för de statistiker som tar fram statistik på allt mellan himmel och jord och något som borde undersökas. Det ska läggas till 30 sekunder för ett byte. Vidare ska tid läggas till för straff, skador och spelförstörelse. Busenkelt egentligen, och brister på det här området bland domarna borde bestraffas.

Bronsmatchen var riktigt bra. Turneringen har verkligen blivit bättre mot slutet!

WM-11:an: Spelfördelare/lagkapten: Zinedine Zidane

Förra gången vi såg Zizou så bra som han är nu i ett stort mästerskap spydde han. Den här gången nöjer han sig med att svettas. Men oj, vad han svettas!

Någon sa att Rami Shaabans karriär (uppgång, fall, anonymitet, uppgång igen osv) är som hämtad från en småtrevlig och klyschig amerikansk sportfilm. I så fall är Zinedine Zidanes karriär ett storslaget Hollywoodepos i tolv delar med en budget i Bruckheimerklass, där Zizou själv är regissör och just nu håller på att slutföra sista delen.

Frankrike kör med samma förbundskaptensystem som Sverige, det vill säga bannar före detta stora fotbollsspelare till förmån för "egna produkter" som hämtas ur det interna utbildningssystemet. Kanske är det därför som det i Frankrike precis som i Sverige kan tyckas svårare att spela sig ut ur än in i landslaget. Men det skulle även kunna bero på att man i Frankrike har så förbannat bra fotbollsspelare!

Zinedine Zidane är den bäste och har fört sitt av många på förhand uträknade Frankrike till en vm-final! Vm-final! Känn på det: vm-final! Mmmm... Ordet smälter i munnen. Den match som alla räknade med att brassarna skulle spela har Zidane sett till att frassarna isället lirar, bland annat genom att skicka hem Brasilien på vägen. Och han har gjort det genom att vara allt en nummer tio ska vara. Okej, han var inte jättebra i gruppspelet, men på vilket sätt han har kommit tillbaka sen. Efter avstängningen i sista gruppspelsomgången har Zidane spelat som om varje match har kunnat vara hans sista - vilket ju förvisso är helt sant (undantaget semin då, men Zizou vill givetvis inte avsluta karriären med en bronsmatch).

Det är svårt att säga vad som är bäst med Zidane - hans egen skicklighet eller hans förmåga att göra alla runt omkring några snäpp bättre. Specialstudera honom på söndag kväll i sitt livs sista stora match och förundras över hur han kan ta emot bollen på offensiv planhalva, vända bort sin bevakning och börja peka åt ytterbackarna eller yttermittfältarna hur de ska springa. Sedan, som om det vore världens enklaste sak, kan han hålla i bollen trots bevakning från två, tre motståndare ända tills medspelaren i fråga sprungit dit Zidane pekat. Då, och inte en sekund tidigare, slår han passningen. Och tittar givetvis åt ett annat håll. Skitlätt.

I WM-11:an kommer Zidane att få liknande uppgifter som i Frankrikes landslag. I WM:s finstämda fotbollsorkester blir han den känslige dirigenten. Han ska ta många avslut själv men framförallt fördela bollar till den ännu anonyme strikern, Ribéry - som vi redan vet samarbetar bra med Zidane - och Ronaldo, men även till Lahm och Ramos när dessa kommer framstötande på kanterna. När WM leder ska Zidane med sin rutin och sitt lugn kunna dra ner tempot precis som han gjorde mot Portugal och när WM ligger under ska han kunna öka det. Zidane tar givetvis straffarna och slår en hel del av frisparkarna. Zidane är mest rutinerad i laget, har visat otroliga ledaregenskaper i vm och är dessutom äldst i startelvan så utnämnandet till lagkapten känns självklart.

Finalen i morgon blir Zidanes sista match på de stora arenorna, men fransmannen har lovat att hålla sig i form sommaren ut för de välgörenhetsmatcher som WM kommer att spela. Och just det, finns det några journalistkollegor, independentbloggare eller fotbollstokar där ute som vill ställa sitt all star-lag mot vårt så är det bara att maila
wmblogg@gmail.com. Vi spelar helst innan de stora ligorna drar igång igen, för att minimera konflikter med klubbtränarna, som kan vara riktigt tjuriga ibland. Så länge ni inte har Håkan Mild i laget så är det i så fall okej med de flesta.

Reserv: Juan Roman Riquelme
Det enda oroväckande med att ha Zidane i den offensiva spelfördelarrollen i WM-elvan är hans tendens att i detta vm dra på sig gula kort. Tre sådana och en avstängning har det blivit hittills. För att WM-elvan ska klara sig igenom en lång turnering krävs därför en fullgod ersättare på den här positionen.

Precis som Brasilien kommer WM-elvan att starta med sin bästa frisparksskytt och hörnläggare på bänken. Juan Roman Riquelme har i Argentina fått fria tyglar framåt, och från sin position har han levererat knivskarpa passningar till anfallarna. Är du en Saviola, en Crespo eller en Messi och bara springer lite i djupled, så vet du att du kommer att bli serverad minst ett par, tre extra målchanser per match än du blir i ett vanligt lag. Ställer du dig obevakad utanför straffområdet på en hörna vet du att Riquelme kan lägga bollen i perfekt volleyläge åt dig utan att du behöver ta ett enda steg. Är du en Tevez, en Cambiasso eller en Rodriguez låter du dig inte heller luras av att Riquelmes snälla hundögon ständigt ser ut att stirra ner i gräset, för du vet att de registrerar varenda rörelse på planen, och om du så bara petar näsan bakom ryggen på Riquelme så är du säker på att han uppfattar det och gör det bästa av situationen. Kanske hämtar han papper åt dig, eller påpekar det ohygieniska. Eller, om du står i en riktigt bra position, klackar han bara bollen. Och behöver du bara någon att prata med, så vet du att Riquelme alltid ställer upp.

Bubblare:
Michael Essien, Francesco Totti

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Zinedine Zidane (c)

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Striker


WM-11:an: Vänsterytter: Christiano Ronaldo

Det är lätt att bli förbannad på Christiano Ronaldo.  

Han filmar hela jävla tiden är en manipulativ och bortskämd snorvalp. Fråga engelsmännen. Den senaste veckan har han gått från att vara allmänt ogillad bland icke-Man United-fans till att vara så hatad av så många att han oundvikligen måste fly landet och byta arbetsgivare. Det kan man tycke är lite väl hårt, men den engelska pöbeln har större makt än vad The House of Commons, The House of Lords, The House of Windsor och The House of Beckhams har tillsammans.  

Det är lätt att bli förbannad på engelsmännen. Men egentligen är det ju bara fråga om passion för fotboll. Passion föder starka känslor. Hat är en stark känsla. Jag hatar fortfarande van Nistelrooij och Podolski för deras hånflin i samband med Sveriges uttåg ur de två senaste mästerskapen. Och minns vad italienarna hittade på med stackars koreanen Ahn efter hans vm på hemmaplan. 

Hatet grundas ju, i själva verket, i att han är så förbannat duktig. Cristiano Ronaldo har allt – ett bra skott, en gudomlig teknik, en stark vilja, ett bra huvudspel och den för dagens fotboll så viktiga snabbheten.  

WM-redaktionen hyser inga större moraliska betänkligheter mot filmning eller försök till att påverka domarskapet. Visst är det trevligt att se djupt troende och rättfärdiga muslimer som Allbäck och Ribéry som, trots att de blir sparkade sönder och samman gör sitt yttersta för att stå kvar på benen och spela vidare, men att filma hör ju till spelet. Fotbollen begränsas ju inte av brott mot dess regler, utan snarare av domarens tolkning av spelet utifrån hans tolkning av reglerna. På samma sätt som man utnyttjar reglerna till max (t ex inte medvetet ställer sig längre bort än 9,15 m vid frispark) så kan man ju även utnyttja domarens perceptionsförmåga till max. Så, för att göra ett långt resonemang kort: WM dömer Ronaldo för hans spel, och utifrån det är han given i WM-11:an.  

Sen är han ju så attans läcker också. 

Reserv: Simone Perrotta
Först tänkte vi slänga in Carlos Tevez här. En kul frisk fläkt, fantastiska sulfinter, en spännande halvny bekantskap. Allt var egentligen spikat och klart. Sen kom vi på Simone Perrotta. Han var givetvis tvungen att trilla in på något ställe, men vi hade ingen aning var vi skulle slänga in honom. Han är inte defensiv nog för att vara defensiv mittfältare, han är ju inte den spelfördelartyp som vi sökte för den offensiva mittfältsrollen. Han är ju ingen ytterforward. Eller… Är det exakt det han är? I WM:s 4-2-3-1-uppställning krävs att yttrarna löper flera mil varje match. Att de är med varje anfall, men ändå hinner hem och försvarar. Då tänkte vi länge Perrotta eller Tevez? Perrotta? Tevez? Tevez? Perrotta? Vem är bäst? Omöjligt att säga! Vem vill man helst ha i sitt lag? Perrotta, helt klart! 

Och så blev det. Simone Perrotta, den kanske störste doldisen som gjort 540 minuter (+ tillägg) i detta vm, tog med sin fina teknik, sitt uppoffrande arbete och sin kloka spelstil vänsterytterreservplatsen i WM-11:an mitt framför näsan på Robben, Cole, Ronaldinho och Messi. Han måste vara överlycklig.  

Bubblare:
Carlos Tevez, Jew Cool (eller Joe Cole, om man inte heter Staffan Lindeborg), Maxim Kalinitjenko.

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Christiano Ronaldo

Striker


 

 

WM-11:an : Innermittfältare/ städgumma: Torsten Frings

I prologen för inläggsserien WM-11:an nämnde vi att vi skulle sträva efter att uppnå balans i laget. Vi ville presentera elva män som man, om de hade kommit från samma land, hade kunnat släppa ut på planen samtidigt.

För att ett lag ska kunna fungera väl, såväl offensivt som defensivt, krävs att det finns spelare på mittfältet som alltid är rätt i positionen, arbetar kopiöst och inte viker en tum i närkamperna. De är de som stoppar upp kontringarna så deras lagkamrater hinner hem, det är de som bryter högt upp i banan så stjärnorna där framme kan ställa om snabbt och göra mål och det är de som stör bort motståndarnas playmaker. Det är ”städgummorna” som får sina lagkamrater att verka bättre än vad de är, genom att ge dem goda förutsättningar och genom att täcka upp för deras misstag.

Det har alltid sagts att dessa ”grovjobbare” arbetar i det tysta, och att det sällan är de som får de största rubrikerna. Men efter några år med mängder av sådana tidningsartiklar och tv-reportage, där ”den osynlige arbetaren” lyfts fram från sitt dunkel känns det snarare att tidningarna fokuserar oförtjänt mycket på ”doldisarna”, som därför knappast kan betraktas som just doldisar längre. (Det är lite som när alla hävdade att Beckham var världens mest överskattade spelare. Men när alla hade hävdat det var han ju knappast särskilt överskattad längre. WM hävdar att David Beckham har varit en av de senaste årens mest underskattade spelare just därför.) Alla lag har sina arbetare i det tysta, men, som sagt, de är inte mycket mindre kända eller beundrade för det – snarare tvärtom. Frankrike har sin Makelele, Sverige har sin Linderoth, Italien sin Gennaro Gattuso, England hade först inte sin Hargreaves eller Carrick, men så hade de dem ändå på något sätt, Brasilien har faktiskt sin Emerson och Argentina har sin Mascherano.

Men främst, vilket vi framgent i detta inlägg kommer att behandla, har Tyskland sin Frings. Han har verkligen alla förutsättningar för att vara en riktigt bra städgumma. Han har ett bra distansskott, fantastiska crossbollar, är järnhård i närkamperna, alltid rätt i positionerna och jobbar något kopiöst. Under detta vm har han, likt vissa andra i det tyska laget (Klose, Lahm, mittbackarna…) med råge överträffat sin egen förmåga. När så en så bra spelare som Torsten Frings får något galet i blicken och höjer sin standard markant och spelar som vore han i Schlaraffenland blir resultatet givetvis något exceptionellt.

WM tycker att man med fog kan tycka att hade inte Borowski muckat med Argentina, så att Cufre gått bananer på Mertesacker, så att Frings, mer eller mindre, blivit tvungen att nita Cufre, så hade Frings fått spela mot Italien och då hade Tyskland orkat stå emot i två minuter till och då hade de vunnit på straffar och då hade de spelat final på söndag. Man kan åtminstone hävda att om Tysklands chanser om de hade fått spela med deras, i WM:s tycke, bäste spelare, hade förbättrats. Nu får han trösta sig med att vara obesegrad i vm och representerad i WM-11:an!

Reserv: Claude Makelele
Oj, vad bra han har varit. Det finns inte så mycket mer att säga. Oj!

Bubblare:
Javier Mascherano, Gennaro Gattuso, Owen Hargreaves (igen…)

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,        Philipp Lahm

Andrea Pirlo, Torsten Frings

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Defensiv mittfältare/speluppbyggare: Andrea Pirlo

Med anledning av den oerhörda konkurrensen på innermittfältet hade vi tänkt att avvakta dessa positioner lite, men som vid några tidigare WM-11:an-publiceringar leapfroggar vi lite i vår iver och entusiasm över en spelares insats. 

Man kan tycka att Andrea Pirlo har gjort bättre matcher än vad han gjorde i gårdagens fantastiska, pulserande och alldeles, alldeles underbara föreställning på Westfalenstadion. WM håller med! Men frågan är om Pirlos storhet någonsin framträtt med större tydlighet än igår. 

Den före detta finliraren och rikemansungen som flyttade till Milano och fick lära sig försvarsspel och hårt arbete började matchen med att, i vanlig ordning, fördela bollar med osannolik precision över hela planen. Inget konstigt i detta. Efter inte så länge tog Klinsi dock beslutet att dra ner Lukas Podolski i planen för att skära av möjligheterna för backlinjen att nå Pirlo och istället låta Gennaro Gattuso sköta uppspelen. Säga vad man vill om Gattuso, men han är ingen Pirlo. Inget konstigt i detta heller, det är vanligt att anfallarna försöker styra över uppspelen till dem som utför de sämst. 

Det är nu det anmärkningsvärda tar fart.  

1)      Pirlo börjar springa i åttor över hela planen för att komma loss sin bevakning och göra sig spelbar. Ibland är han bakom mittbackarna, ibland uppe i anfallsposition.

2)      Materazzi, Cannavaro och Gattuso får anstänga sig till sitt yttersta för att nå Pirlo, även om det finns nio enklare alternativ vill man till varje pris nå den lille lombardiern.

3)      Podolski söker sig allt närmre Pirlo. 

Detta fortsätter i en iterativ process, en ond (eller god) spiral, om ni så vill. Pirlo söker fler nya ytor, medspelarna får slå mer och mer knepiga passningar och Podolski får söka sig närmre, vilket innebär att Pirlo får springa ännu mer för att få en yta, passningarna till honom blir svårare och Podolski söker sig närmre. 

Den här katt-och-råtta-leken pågår från en halvtimme in i matchen till någon gång i förlängningen, när Podolski tröttnar. Den visar på tre saker: italienarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare, tyskarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare och Pirlo vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare. Så, i WM-11:ans ena defensiva mittfältsposition, med ansvar för den tidiga speluppbyggnaden, finns givetvis Andrea Pirlo. 

Lägg sedan till att han har ett fantastiskt skott och att han blir en för varje säsong allt skickligare närkampsspelare så har ni så mycket grädde på ert mos att den relativa delen mos är så liten att det knappast längre är fråga om mos med grädde, utan snarare grädde med mos, varför man nu skulle vilja ha mos på sin grädde, eller grädde på sitt mos heller, för den delen. 

Reserv: Pavel Pardo
Mexikos egen Pirlo var den ende som nådde upp till världsklass i den sjätterankade laget från väster. När stjärnor som Marqués och Borghetti mest lullade runt som mezcalstinna hönor visade Pardo upp ett stort register av spelförståelse, tempo och vinnarinstinkt. En stor man, med ett stort hjärta, denne Pavel Pardo. 

Bubblare:
Esteban Cambiasso, Maniche, Johann Vogel.

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Andrea Pirlo,   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

Tyskland - Italien

Italien ville verkligen inte ha straffar!

WM-11:an: Högerytter: Franck Ribéry

Det franska landslaget spelade i en av de märkligaste vm-kvalgrupper vi någonsin skådat. Bortsett från stryklagen Färöarna och Cypern så verkade Frankrike, Schweiz, Israel och Irland totalt oförmögna att plocka mer än ett poäng per match. De fyra lagen kryssade mer än den kände korsordsmakaren Enar Åkered och verkade inte kunna varken vinna eller förlora mot varandra, ända tills Frankrike i tredje sista kvalmatchen lyckades bortaslå Irland med ett mål mot noll. Det målet, signerat Thierry Henry, skickade irländarna tillbaka till sin ö och fransmännen till Leipzig, där de återigen fick se sig lottade mot den blivande fotbollsnationen Schweiz.

Ändå var det många som verkade förvånade när fransoserna efter två spelade omgångar i vm hade plockat - just det - två poäng. Inte WM dock. Däremot blev vi förvånade då fransmännen, efter att pliktskyldigt ha besegrat grupp G:s stryklag Togo, plötsligt plockade fram det fina spel som vi inte sett sedan Zidane fortfarande trodde att han hade ett tjockt och fint hår. Så vad var det egentligen som hände?

Jo, förutom att fransk Zizou återigen blev hetare än finsk sisu så fick man igång en av de spelare som man hoppats mest på inför vm - trots att han är under 30. Den 23-årige Franck Ribéry, som har kallats "den nye Zidane", hade spelat mycket bra i träningsmatcherna inför vm men, vilket är lite signifikativt för hela det franska laget, börjat vm småtrögt. Ribéry, som bänkades till Sydkoreamatchen, växte dock in i kläderna, låg bakom det mesta mot Togo och fick i 41:a minuten av åttondelsfinalen mot Spanien igång hela Frankrikes kämpavilja. Med ett finurligt väggpass, en fin löpning och ett retfullt avslut kvitterade han och markerade således starten på det som har växt till att påminna om det "gamla Frankrike". Efter målet gjorde Ribéry en stormatch och mot Brasilien fortsatte han att vara ett ständigt orosmoment och Frankrikes formkurva har hittills följt Ribérys dito.

Men "den nye Zidane"? Njaaaeee... I bemärkelsen "en förbannat bra fotbollsspelare" så javisst, det köper vi. Snackar vi däremot spelstil är Ribéry snarare ett väldigt bra komplement till Zizou. Där Zidane har förmågan att suga åt sig bollen, dra på sig försvarare och sedan slå den avgörande pasningen har Ribéry förmågan att vara den som alltid kommer perfekt i ytan som målet för den avgörande passningen. Att Henry stod still i offsideposition och Ribéry kom farande som en kanonkula för att ta emot genomskäraren när han kvitterade mot Spanien är väldigt talande för den franska rollfördelningen. Hans spelstil passar som hand i handsken för en ytterposition i WM-elvan.

Franck Ribéry må enligt djungeltrumman kanske inte vara den smartaste killen i les bleus. Franska radioprofilen Eugène Saccomano har bland annat sagt att "En fotbollsspelare är normalt kapabel att läsa Paulo Coelho. Han (Ribéry) kan inte ens läsa Da Vinci-koden."

"So what?"
säger WM. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och så vidare och uppenbarligen har Franck balanserat sin eventuella ointelligens på andra områden med ett ofantligt stort fotbollskunnande.

Och för er som undrar varför fransosen alltid svettas blod kan vi berätta att det gör han inte. Hans ärr härstammar från en bilkrasch i barndomen, och är otroligt mycket coolare än exempelvis Carlos Tevez spår av alldeles för mycket alldeles för hett te i ansiktet. Så det så.

Med sin förmåga att ständigt göra sig spelbar, sin vilja att utmana, sin ypperliga spelförståelse och inte minst det faktum att han har tjänat som en frisk injektion till hela det franska spelet har Franck Ribéry förtjänat en offensiv ytterposition i WM-elvan!

Reserv: Kaká
När nästan hela Brasiliens "magiska kvartett" har underpresterat är Kaká den ende som har levt upp till förhoppningarna. Kaká är skottvillig, teknisk, offensiv och snabb. Han är som farligast när han får komma rättvänd med hög fart mot motståndarna, vilket gör att han i WM-elvan kommer mer till sin rätt på en av de offensiva flankerna än i en central position. Kaká, om Ribéry blir skadad är det du som får värma upp!


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Innermittfältare 1,   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Franck Ribéry,                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Vänster mittback: Fabio Cannavaro

Ett framgångsrikt mittbacksspel är till stor del avhängigt på hur samspelet med den andra mittbacken fungerar. Vem nickar långbollarna och vem tar djup? Vem stöter och vem avvaktar? Var börjar och slutar zonerna och hur strikt zon-/markeringsspel ska man spela? När det funkar bra ser allting oerhört naturligt ut och motståndarnas anfallare framstår i en trist dager. Det är när samarbetet inte fungerar som vi får se mål som Tysklands 2-0 och Irlands 3-0 mot Sverige. Att det inte funkade mot Irland är ju inte så konstigt – Mellberg och Hansson hade ju knappt spelat med varandra innan, men att samme Mellis i par med Luci går bort sig så fullständigt vid Podolskis andra kasse är lika oförklarligt som oförsvarbart. De har ju spelat säkert 50 matcher tillsammans och aldrig gjort något liknande (det har de säkert, men jag kommer inte på det just nu). 

Fabio Cannavaro och Alessandro Nesta i par är ofta ett skolboksexempel på ett väl fungerande mittbackspar. Om man tycker att Italien spelar tråkigt när de backar hem för att försvara en 1-0-ledning kan man alltid roa sig med att studera Cannavaro och Nesta. Efter ett tag kommer man att njuta mer av deras telepatiska kommunikation än av publika anfallskombinationer och man kommer aldrig mer att weepa och whinea över De Azurblås karaktäristiska feghet. 

Så, inför världsmästerskapet var förutsättningarna för ett klanderfritt italienskt försvar minst sagt goda. Cannavaro och Nesta är båda, var för sig, mittbackar i världsklass. Tillsammans når de ytterligare höjder. Men, så kom bakslaget. I början av matchen mot Tjeckien skadade sig Alessandro Nesta och radarbackparet var splittrat. Men med Cannavaro bredvid sig lyfte sig ersättaren Materazzi till en klippa. Åtminstone i de dryga nittio minuter det tog innan han blev utvisad i nästföljande match. Efter detta fick den gode Fabio i Andrea Barzagli sin tredje mittbackskamrat. Och givetvis gick det helt lysande.  

Fabio Cannavaro är den tveklöst mest givne spelaren i WM-11:an. Han är, dessutom, den ende hittills presenterade spelaren som är med i semifinalspelet. Han har, trots eller tack vare Juventushärvan och Pessottos ”olycka”, med stor framgång burit vm:s kanske bästa försvar nästan på egna axlar genom större delen av turneringen.

Reserv: Philippe Senderos
Han knäckte näsbenet när han gjorde målet mot Södra Korea. Det räcker egentligen som motivering, men om ni vill ha mer så kan man konstatera att den talangfulle kroat-spanjor-schweizaren i vm har fått sitt slutgiltiga genombrott i världsfotbollen. Den valpighet han vid vissa tillfällen har visat upp i Arsenal lyste med sin frånvaro. Det finns ett Gunnersordstäv om Philippe som lyder att "när Senderos är som bäst är han som Tony Adams när han var bäst, när han är som sämst är han som Paul Cygan när han är som bäst". Numera har han lämnat den gode Cygan bakom sig definitivt!


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Fabio Cannavaro,
        Philipp Lahm

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter             
                                                      Vänsterytter

Striker

Kommentarer till helgens begivenheter

WM-redaktionen har i helgen varit fullt upptagna med att svensexa (jorå, det är ett verb) samt att sona för utsvävningarna dagen efter nämnda svensexa.

Två saker kan dock, så här i efterhand, konstateras:

Vi har synnerligen dålig timing med våra WM-11:an-publiceringar. Precis efter publiceringen av Cech som målvakt gör såväl Ricardo som Lehmann heroiska insatser. Dessa nämns inte ens som bubblare... Sen visar Zambrotta att han tog mycket illa vid sig över att bli petad av Ramos på högerbacken och gör en fullständigt magisk insats mot Ukraina. Slutligen var Lucio högst mänsklig mot les Bleus.

Den andra saken är att WM-redaktionen drog en lättnadens suck efter Brasilien-Frankrike-matchen. Inte för att WM är särskilt frankofila eller att vi på något sätt ogillar Brasilien (även om man kan bli lite magsjuk av deras uppblåsta lekfullhet och brist på respekt inför uppgiften), men hade 2006 års Brasilien vunnit mot 2006 års Frankrike hade allt vi trott oss veta om fotboll varit felaktigt. I modern fotboll ska det vara omöjligt att vinna en match när man försvarar sig med sex man, saknar fart i speluppbyggnaden, inte vågar spela med de bäst lämpade spelarna och uttalat inte bryr sig om att öva på fasta situationer. Det var bara en tidsfråga innan brassarna skulle gå på pumpen, och det kändes faktiskt lite förvånande att de klarade sig till kvarten. Frassarna egen Lagerbäck - Raymond Domenech - är Perreiras motsats. Stiligare 4-5-1 har man knappt skådat sedan Arsenal - Real Madrid i CL-kvarten. Frankrike satte press högt på Gilberto Silva och Zé Roberto, vann boll tidigt och Zizou kunde briljera med sin spelfördelning tack vare att Malouda, Ribéry och Henry satte fart som tokar i djupled.

WM-11:an: Vänsterback: Philipp Lahm

Klockan 18:05 tysk tid den nionde juni, fem minuter in i vm kvalificerar sig Philipp Lahm till WM-11:an. Hans vänsterkanon letar sig, efter att ha varit på besök hos såväl ribba som stolpe, in i Costa Ricas nätmaskor.

Det är givetvis inte enbart den här händelsen som gör att han är med, men det är mycket möjligt att hela Philipp Lahms vm, ja hela Tysklands vm, är en positiv följd av detta fantastiska mål.

Inför turneringen var det tyska laget i allmänhet, och Klinsi i synnerhet, hårt kritiserade. De hade presterat uselt i de förberedande träningsmatcherna och spelarnas förtroende för sig själva var lika lågt som det från det tyska folket.

18:05 bryter Philipp Lahm detta med en enda spark. En jäkla hästaspark, förvisso, men alltjämt bara en spark. Tyskarna pumpas upp av självförtroende och slås inte ner av den tidiga kvitteringen. Lahm hade visat att allt är möjligt. Och på det spåret har det fortsatt. Tyskland har spelat en sprudlande, självförtoendespäckad fotboll och det tyska folket känner en stolthet som de inte känt sedan, ja... sedan, eh... tja, på väldigt länge.

Tänk om det inte hade hänt. Tänk om Costa Ricas mål hade inneburit 0-1. Då hade oron och tveksamheten kommit. Och med dem prestationsångesten. Tänk om Tyskland hade fått spela matchen mot Polen med en förlust i ryggen. Det hade kunnat gå käpprätt åt Schwartzwald!

Efter detta har Philipp Lahm varit helt prickfri på vänsterbacken. Han har, tillsammans med Bastian Schweinsteiger, ständigt oroat ecuadorianska, costaricanska, polska och svenska högerflanker, vilket bland annat fick till följd att Sverige tvingade starta med Jonson istället för Chippen.

Trots hård konkurrens anser därför WM att Philipp Lahm är vm:s bäste vänsterback, och vi tror inte att så många av er kommer att protestera så vansinnigt högljutt.

Reserv: Ludovic Magnin
Ludovic Magnin har allt man behöver som vänsterback (utom möjligtvis utseendet). Han har ett riktigt bra tillslag och slår därför alla Schweiz hörnor och frisparkar från höger. Han är stark och ettrig på samma gång. Han är löpstark. Han är offensivt skicklig, men hinner ändå hem för att täcka upp sin kant. Hatten av för denne 26-årige stuttgartare!

Bubblare:
Juan Pablo Sorín, Marek Jankulovski, Mariano Pernia

Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,          Lucio,         Vänster mittback,      Philipp Lahm

Innermittfältare 1   Innermittfältare 2

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

WM-11:an: Höger mittback: Lucio

Brasilianske Lucimar da Silva Ferreira, eller Lucio för folk som inte har tid och ork med de oändligt långa harranger brasilianska namn brukar innebära, är en underskattad mittback. Som WM ser det beror det på trenne ting: 

  • Han kommer från Brasilien. Folk ser inte brassar som taktiskt fulländade, kloka och försvarsstarka. Folk ser brassar som en fotbollsdansande, leende och bolltrollande gulgrön massa. Hade Lucio istället kommit från Italien, England eller Tyskland, länder med en större mittbackstradition, hade han för länge sedan ansetts som en av världshistoriens bästa, även om det kanske hade varit en överdrift åt andra hållet.

 

  • Han spelar i Bundesliga. Spelare utanför de tre stora ligorna är svåra att bedöma. De genuint bra spelarna blir ofta bortviftade med tillmälen om att de bara är bra på grund av det dåliga motståndet i ligan (tänk Henke och Celtics). De medelmåttiga spelarna som är små stjärnor i den lite sämre ligan blir, å andra sidan, ofta överskattade och misslyckas när de senare värvas till en storklubb i England, Spanien eller Italien (tänk Allbäck och Aston Villa).

 

  • Han har en grej. Det första många fotbollsinitierade människor tänker på när de tänker på Lucio är att han ofta går på offensiva räder. Det står i varenda artikel, varenda spelarpresentation och, ja, till och med här. Det faktum att han har en grej tror vi på WM lyfter bort fokus från det Lucio gör de 88 minuterna varje match som han inte är iväg på en räd.
Så, vad har Lucio gjort för att förtjäna detta enorma erkännande, att få lira mittback i Sveriges största vm-bloggs dream team. Jo, framför allt har han varit ”säkerheten själv, helt outstanding i Brasiliens backlinje – änte ett misstag på hele matchen”, som Glenn Hysén hade sagt när han hade presenterat sina tre favoriter. När de inte längre lika kvicka, men fortfarande lika anfallsglada Roberto Carlos och Cafu inte har hunnit hem, och när Juan har svajat har Lucio funnits där och städat upp. Brasilien, som är ett spelförande lag med extremt mycket folk med i anfallen är oerhört känsliga för kontringar (och Frankrike är jäkligt kontringsstarkt – hur ska detta gå!?!), men Lucio har rutinerat läst av de snabba spelvägarna, brutit, eller tvingat motståndarna att spela en längre väg, så att Brasilien har hunnit hem till positionerna. 

Och de offensiva räderna, då? Är inte ytterligare folk i anfallet det sista Brasilien behöver i sin galna 2-3-5-uppställning? Jo, egentligen, men Lucio har hittills bara gått upp när spelet har blivit statiskt, när Gnägg-Ronnie och Tjock-Ronnie har gett upp tanken på att springa sig loss från sina bevakningar och han har aldrig gått bort sig. Han har inte ens varit i närheten av att ställa till det för sig och sitt lag. Istället tvingar han fram ett räknefel hos motståndarna och får det försvarande laget att spela ett striktare zonförsvar, vilket gör att främst Gnägg-Ronnie och Kaká får lite mer utrymme. Det är fotbollspoesi när den är som vackrast! Lucio är som Jack Nicholsons karaktär MacMurphy i Ken Kaseys/Milos Formans Gökboet: en liten fläkt av sinnesnärvaro i en galen omgivning. 

Reserv: Christoph Metzelder
En av många symboler för Klinsis nya Tyskland. Klinsmann bestämde sig tidigt för Metzelder och Per Mertesacker som mittbackar, och de har varit felfria så här långt. Anledningen till att det bara räcker till bänken är att de inte har ställts på några riktiga prov ännu. Ännu hyfsat ung (25 år)! 

Bubblare:

Roberto Ayala, Alessandro Nesta, Patrick Müller, Ricardo Carvalho


Laget hittills:


Petr Cech

Sergio Ramos,
    Lucio   Vänster mittback       Vänsterback

Höger innermittfältare   Vänster innermittfältare

Spelfördelare

Högerytter                                                                   Vänsterytter

Striker

Offside VM-boken Gult + Blått = Guld!