WM

Brasilianske Lucimar da Silva Ferreira, eller Lucio för folk som inte har tid och ork med de oändligt långa harranger brasilianska namn brukar innebära, är en underskattad mittback. Som WM ser det beror det på trenne ting: 

• Han kommer från Brasilien. Folk ser inte brassar som taktiskt fulländade, kloka och försvarsstarka. Folk ser brassar som en fotbollsdansande, leende och bolltrollande gulgrön massa. Hade Lucio istället kommit från Italien, England eller Tyskland, länder med en större mittbackstradition, hade han för länge sedan ansetts som en av världshistoriens bästa, även om det kanske hade varit en överdrift åt andra hållet.

 

• Han spelar i Bundesliga. Spelare utanför de tre stora ligorna är svåra att bedöma. De genuint bra spelarna blir ofta bortviftade med tillmälen om att de bara är bra på grund av det dåliga motståndet i ligan (tänk Henke och Celtics). De medelmåttiga spelarna som är små stjärnor i den lite sämre ligan blir, å andra sidan, ofta överskattade och misslyckas när de senare värvas till en storklubb i England, Spanien eller Italien (tänk Allbäck och Aston Villa).

 

• Han har en grej. Det första många fotbollsinitierade människor tänker på när de tänker på Lucio är att han ofta går på offensiva räder. Det står i varenda artikel, varenda spelarpresentation och, ja, till och med här. Det faktum att han har en grej tror vi på WM lyfter bort fokus från det Lucio gör de 88 minuterna varje match som han inte är iväg på en räd.

Så, vad har Lucio gjort för att förtjäna detta enorma erkännande, att få lira mittback i Sveriges största vm-bloggs dream team. Jo, framför allt har han varit ”säkerheten själv, helt outstanding i Brasiliens backlinje – änte ett misstag på hele matchen”, som Glenn Hysén hade sagt när han hade presenterat sina tre favoriter. När de inte längre lika kvicka, men fortfarande lika anfallsglada Roberto Carlos och Cafu inte har hunnit hem, och när Juan har svajat har Lucio funnits där och städat upp. Brasilien, som är ett spelförande lag med extremt mycket folk med i anfallen är oerhört känsliga för kontringar (och Frankrike är jäkligt kontringsstarkt – hur ska detta gå!?!), men Lucio har rutinerat läst av de snabba spelvägarna, brutit, eller tvingat motståndarna att spela en längre väg, så att Brasilien har hunnit hem till positionerna. 

Och de offensiva räderna, då? Är inte ytterligare folk i anfallet det sista Brasilien behöver i sin galna 2-3-5-uppställning? Jo, egentligen, men Lucio har hittills bara gått upp när spelet har blivit statiskt, när Gnägg-Ronnie och Tjock-Ronnie har gett upp tanken på att springa sig loss från sina bevakningar och han har aldrig gått bort sig. Han har inte ens varit i närheten av att ställa till det för sig och sitt lag. Istället tvingar han fram ett räknefel hos motståndarna och får det försvarande laget att spela ett striktare zonförsvar, vilket gör att främst Gnägg-Ronnie och Kaká får lite mer utrymme. Det är fotbollspoesi när den är som vackrast! Lucio är som Jack Nicholsons karaktär MacMurphy i Ken Kaseys/Milos Formans Gökboet: en liten fläkt av sinnesnärvaro i en galen omgivning. 

Reserv: Christoph Metzelder
En av många symboler för Klinsis nya Tyskland. Klinsmann bestämde sig tidigt för Metzelder och Per Mertesacker som mittbackar, och de har varit felfria så här långt. Anledningen till att det bara räcker till bänken är att de inte har ställts på några riktiga prov ännu. Ännu hyfsat ung (25 år)! 

Bubblare:

Roberto Ayala, Alessandro Nesta, Patrick Müller, Ricardo Carvalho

Laget hittills: