En seger i förlusten för systemfotbollen
När man nu ser Kranjcars mannar radera ut många av världens offensivt bästa fotbollsspelare, förstår man hur Sverige på tre möten inte har lyckats pilla in bollen i nätet bakom den rödvitrutiga muren. Som jag ser det, efter mina besök på Ullevi och Maksimir och nu, i soffan i vardagsrummet, är 2006 års Kroatien bättre än succévintagen 1998. Och de tog medalj.
Jag har en känsla av att de här två lagen kan komma att mötas igen på den här stadion om fyra veckor.
Är det sant att man aldrig är så svensk som när man befinner sig utomlands? Så när den normalt allestädes närvarande fotbollsandan plötsligt råder bortom hav och den annars så vardagliga kommunikationen mellan undertecknad och dennas käre före detta Offside-mästare haltar till följd av tidsskillnad - då är det alltså till den här bloggen man vänder sig? ... Känns inte illa, alls. Låt vara att fotbollskunskaperna tills för ett par år sedan endast sträckte sig till att Super-Zlatan var från Rosengård, Maradona var för evigt och "...Allbäck gör två" - men bland kosmopolitiska Ronaldinho-fans, dansanta "Trinis" och tyska ambassadvärdar gäller det ta mig tusan att hålla ordning på både i landslagssammanhang orutinerade Shaaban och "den ständiga bristen på centrala uppspel längs marken". Tack för det, WM!
Inte apropå det här inlägget, men jag läste en rolig kommentar med Zlatan, tror att det är från "hans" presskonferens häromdagen:
Reporten: Vad betyder det för dig som person att du ska bli pappa?
Zlatan: Fel fråga.
R: Ursäkta?
Z: Fel fråga.
Nej den frågan är ifrån Zlatans första presskonferens efter landslagssamlingen på Gotland.
