WM

Alla trupper är uttagna, Champions League är färdigspelat och fotbollseuropa har liksom gått in i dvala. Kopplat bort. Denna dvala är logisk, detta lugn nödvändigt för att spelarna ska få sin vila och för att skapa det fotbolls-sug som vm livnär sig på. Och ingenting kunde vara bättre för fotbollssuget än att gå in i dvalan med en Champions League-final som sista stora fotbollshändelse.

Det händer ingenting runt landslagsspelarna just nu, utan de har ledigt på sina håll och samlas på söndag för att leva tätt ihop i förhoppningsvis en och en halv månad. På torsdag spelar vi mot Finland och givetvis kommer WM att rapportera från Ullevi.

WM skulle kunna skriva massor om Champions League-finalen, som ju innehöll både stor dramatik och svensk glädje, men det gör vi inte, eftersom WM är en blogg om just vm. Och ur en svensk vm-synvinkel så var matchen inte så intressant. De notiser jag plitade ner i huvudet var följande:

Henrik Larsson verkar stortrivas. Han hyllas i media både i Sverige och Spanien, och av stjärnor som Ronaldinho och Henry, men det är inte det som får WM att känna på sig att mediaskygge Henrik gillar läget. Det var snarare den korta intervju som kunde ses i tv-sporten igår kväll. På frågan om hur det kändes (efter att ha fått avsluta karriären i världens kanske bästa fotbollslag med att vara direkt avgörande i en vändning av en Champions League-final och därmed dessutom skicka sin gamla klubb Celtic till CL-spel) kunde Larsson givetvis inte hålla sig borta från ett av sina patenterade nekande ja-svar. Ni vet de där svaren som alltid börjar med "Näe, men..." och så fortsätter med något som inte alls borde ha inletts med ett 'nej'. Sällan har vi dock hört ett 'nej' uttalas med sådan passion, sådan glädje. Vi som hört Henrik i hundratals intervjuer kunde, bakom det objektivt sett förmodligen blyga och tråkiga svaret, ana en inre glöd som kanske aldrig varit starkare, och hans  "NÄÄÄÄÄÄÄEEEEEEEEEE, det här är fantastiskt..." eller något liknande fick i alla fall mig att mysa i tv-soffan och att känna ett starkare självförtroende inför Tyskland. Länsförsäkringar träffade verkligen mitt i prick när de bestämde temat för sin tv-reklam...

De engelska landslagsbackarna Ashley Cole och Sol Campbell verkar ha återhämtat sig ypperligt från sina fysiska respektive psykiska skador. Campbells ledningsmål gav obehagligt kalla Saitamakårar längs med hela ryggraden, och Ashley Coles enastående glidtackling var så fin att jag tror att Glenn själv aldrig varit närmare att skrika "Hysénklass!!" ut i etern. De båda visade dessutom vi några tillfällen prov på sista utpost-dribblingar som lyste av självförtroende. Något för svenska forwards att komma ihåg inför 20 juni och kanske utnyttja.

När ska media förstå att Henrik aldrig har kallats för "Henke" varken av sig själv eller av sina vänner?

Jag kanske borde skriva nästa blogginlägg sådär fräckt som Mats Olsson brukar göra, med vartannat stycke kursivt och vartannat vanligt, och där vartannat stycke liksom på ett väldigt löst sätt hänger ihop?

Fredrik Ljungberg visade också storform med sina löpningar och sitt defensiva jobb. Nu har han ont i foten och vill helst vara lite ledig innan vm. Skönt att allt är som vanligt.

Ja, det gör jag!