WM

Ett framgångsrikt mittbacksspel är till stor del avhängigt på hur samspelet med den andra mittbacken fungerar. Vem nickar långbollarna och vem tar djup? Vem stöter och vem avvaktar? Var börjar och slutar zonerna och hur strikt zon-/markeringsspel ska man spela? När det funkar bra ser allting oerhört naturligt ut och motståndarnas anfallare framstår i en trist dager. Det är när samarbetet inte fungerar som vi får se mål som Tysklands 2-0 och Irlands 3-0 mot Sverige. Att det inte funkade mot Irland är ju inte så konstigt – Mellberg och Hansson hade ju knappt spelat med varandra innan, men att samme Mellis i par med Luci går bort sig så fullständigt vid Podolskis andra kasse är lika oförklarligt som oförsvarbart. De har ju spelat säkert 50 matcher tillsammans och aldrig gjort något liknande (det har de säkert, men jag kommer inte på det just nu). 

Fabio Cannavaro och Alessandro Nesta i par är ofta ett skolboksexempel på ett väl fungerande mittbackspar. Om man tycker att Italien spelar tråkigt när de backar hem för att försvara en 1-0-ledning kan man alltid roa sig med att studera Cannavaro och Nesta. Efter ett tag kommer man att njuta mer av deras telepatiska kommunikation än av publika anfallskombinationer och man kommer aldrig mer att weepa och whinea över De Azurblås karaktäristiska feghet. 

Så, inför världsmästerskapet var förutsättningarna för ett klanderfritt italienskt försvar minst sagt goda. Cannavaro och Nesta är båda, var för sig, mittbackar i världsklass. Tillsammans når de ytterligare höjder. Men, så kom bakslaget. I början av matchen mot Tjeckien skadade sig Alessandro Nesta och radarbackparet var splittrat. Men med Cannavaro bredvid sig lyfte sig ersättaren Materazzi till en klippa. Åtminstone i de dryga nittio minuter det tog innan han blev utvisad i nästföljande match. Efter detta fick den gode Fabio i Andrea Barzagli sin tredje mittbackskamrat. Och givetvis gick det helt lysande.  

Fabio Cannavaro är den tveklöst mest givne spelaren i WM-11:an. Han är, dessutom, den ende hittills presenterade spelaren som är med i semifinalspelet. Han har, trots eller tack vare Juventushärvan och Pessottos ”olycka”, med stor framgång burit vm:s kanske bästa försvar nästan på egna axlar genom större delen av turneringen.

Reserv: Philippe Senderos
Han knäckte näsbenet när han gjorde målet mot Södra Korea. Det räcker egentligen som motivering, men om ni vill ha mer så kan man konstatera att den talangfulle kroat-spanjor-schweizaren i vm har fått sitt slutgiltiga genombrott i världsfotbollen. Den valpighet han vid vissa tillfällen har visat upp i Arsenal lyste med sin frånvaro. Det finns ett Gunnersordstäv om Philippe som lyder att "när Senderos är som bäst är han som Tony Adams när han var bäst, när han är som sämst är han som Paul Cygan när han är som bäst". Numera har han lämnat den gode Cygan bakom sig definitivt!


Laget hittills: