WM

WM blir ofta hårt kritiserat för det som skrivs här. Det verkar dock som att vi håller på att tappa gnistan, ty den senaste tiden har det varit tämligen lugnt med påhoppen från sämre vetande läsarjävlar. Det är egentligen bara två saker som har väckt folkstorm (>2 mail = folkstorm, om ni undrar). Först var det ”Attacken mot Holland”, i vilken vi anklagade alla holländare för att vara rasister. Här var kritiken väldigt befogad. Den andra saken är att WM-11:ans 4-2-3-1-uppställning utesluter vissa spelartyper. Lika befogad som kritiken var mot Hollandinlägget, lika obefogad är den här. Tuff tur, säger WM, om folk som inte passar in i en 4-2-3-1. Detta system har nämligen kommit för att stanna. Alla lag som lyckats i vm, bl a båda finallagen, spelar någon form av 4-5-1. Med detta system får man med samtliga spelare i försvarsarbetet i viktiga funktioner. Anfallaren styr spelet. Fem mittfältare täpper till på mitten och möjliggör höga brytningar och snabba omställningar. Det är annat det, än det mossiga 4-4-2, där oftast bara åtta-nio personer hjälper till bakåt, vilket innebär att mittfältet får sjunka ner i knät på försvaret och farliga kontringar uteblir.

Fyratvåtreett ställer dock krav på spelarna. För strikern har vm visat upp främst två sorters ensamstrikers. Dels har vi targetplayern. Exempel på sådana är Tjeckiens Lokvenc och Koller, och Englands Crouch. Hos lag som spelar med sådana går majoriteten av uppspelen på denne, som i sin tur fördelar bollar vidare till anstormande mittfältare. Zlatan hade varit fantastisk som en sådan 1:a i ett eventuellt svenskt 4-2-3-1. 

Den andra typen är mer rörlig. Dessa rör sig över stora ytor för att oroa försvaret, de finns ibland på en kant, ibland går de i djupet och ibland går de ner för att möta boll. Exempel på den här typen av spelare är Englands Rooney, Portugals Pauleta och Spaniens Torres. 

Vilken typ av spjutspets man vill ha beror på var man vill anfalla. Om man tar Portugal som exempel, så vill de använda sig av den enorma spelfördelarpotential som Deco sitter inne med. Därför går bollen alltid via honom för att sedan fördelas ut till Figo eller Ronaldo på kanterna eller till Pauleta, var nu han råkar befinna sig. Pauleta är aldrig med tidigare i uppspelsfasen. Om man spelar med en utpräglad targetplayer, som Tjeckien, vill man främst anfalla i mitten. Tanken är då att man ska söka Koller med en lång boll från försvaret. Han nickar sedan ner till någon av Tjeckiens många skickliga offensiva mittfältare, som Nedved, Baros eller Rosicky som sedan ska försöka trixa sig igenom centralt. Går inte det lägger man ut bollen till någon av ytterbackarna Grygera och Jankulovski som kommer farandes bakifrån. För att då komma till ämnet för dagen – Miroslav Klose – är det fina med honom att han är allt. Han är rörlig och fantasifull, han är enormt skicklig på huvudet (se hur han ofta springer en omväg innan han går upp på luftdueller för att komma perfekt tajmad och inte bli stillastående och tvingas vänta ut bollen och på så sätt bli ett enkelt byte för försvararen), han är en bra framspelare och en fantastisk bra målskytt. Det innebär att man kan spela mer varierat, spela långt ibland, kort ibland. På kanten ibland och centralt ibland och det är exakt vad Tyskland har gjort den här sommaren och männen bakom verket är Torsten Frings och Miroslav Klose.

Han är allt. Just nu, i alla fall. När Klose är ur form, eller blir trött, är han oftast ingenting. Men det här vm:et har han varit i en osannolik form och när han är det är han den bästa strikern man kan få i ett 4-2-3-1-system.

Reserv: Thierry Henry
Såhär en tre och en halv timme är det dags för Thierry Henry att springa ut på mäktiga Olympiastadion i Berlin, men redan nu kan WM ge honom dagens första kick: en plats på WM-elvans bänk! Thierry Henry har stundtals sett loj ut i vm, javisst. Men till skillnad från till exempel Ronaldo (brassen alltså) så är denna lohjet en naturlig del i Henrys spel. När Henry går och hänger med huvudet och ser sådär helt frånvarande ut så gör han det för att försvararna ska slappna av lite och släppa på koncentrationen för en stund. Och mycket riktigt, helt plötsligt blixtrar han till, och då finns det inte en enda försvarare i världen som hänger med, om han inte är hundraprocentigt koncentrerad.

Thierry Henry är ingen stor dribbler, men är en mästare på två saker: att accelerera snabbt och att kontrollera bollen i otroligt hög fart. Otaliga gånger har vi sett honom slå bollen exakt så långt som det behövs för att försvararen ska vara säker på att han kan gå fram och bryta, för att sedan trycka på gasen och slå bollen förbi den förnedrade motståndaren. Detta vet idag alla lag, men det är inte mycket de kan göra åt det, förutom att låta bli att stöta och dessutom bevaka Henry med två man, vilket ger ytor för övriga offensiva spelare i laget.

Och lika överraskande som hans plötsliga ryck är, lika överraskande är hans skott, som ofta kommer när han har vikten på fel fot, eller i form av en hederlig gammal tåpaj. Skulle WM:s spel låsa sig med Klose så är Henry ypperlig att sätta in. I motsats till Raymond Domenech, som ju, något underligt, har bytt ut Henry två matcher i rad när man bevakat en 1-0-ledning, kommer WM förmodligen ofta att byta in densamme vid samma resultat. Henry är nämligen både en ypperlig kontringsspelare och en spelare som, som sagt, drar på sig hård bevakning, vilket är bra eftersom motståndarna då inte kan anfalla med lika många man.

Bubblare:
Lukas Podolski, Luca Toni, Fernando Torres, Hernan Crespo, Andrej Sjevtjenko

Laget: