WM

I prologen för inläggsserien WM-11:an nämnde vi att vi skulle sträva efter att uppnå balans i laget. Vi ville presentera elva män som man, om de hade kommit från samma land, hade kunnat släppa ut på planen samtidigt.

För att ett lag ska kunna fungera väl, såväl offensivt som defensivt, krävs att det finns spelare på mittfältet som alltid är rätt i positionen, arbetar kopiöst och inte viker en tum i närkamperna. De är de som stoppar upp kontringarna så deras lagkamrater hinner hem, det är de som bryter högt upp i banan så stjärnorna där framme kan ställa om snabbt och göra mål och det är de som stör bort motståndarnas playmaker. Det är ”städgummorna” som får sina lagkamrater att verka bättre än vad de är, genom att ge dem goda förutsättningar och genom att täcka upp för deras misstag.

Det har alltid sagts att dessa ”grovjobbare” arbetar i det tysta, och att det sällan är de som får de största rubrikerna. Men efter några år med mängder av sådana tidningsartiklar och tv-reportage, där ”den osynlige arbetaren” lyfts fram från sitt dunkel känns det snarare att tidningarna fokuserar oförtjänt mycket på ”doldisarna”, som därför knappast kan betraktas som just doldisar längre. (Det är lite som när alla hävdade att Beckham var världens mest överskattade spelare. Men när alla hade hävdat det var han ju knappast särskilt överskattad längre. WM hävdar att David Beckham har varit en av de senaste årens mest underskattade spelare just därför.) Alla lag har sina arbetare i det tysta, men, som sagt, de är inte mycket mindre kända eller beundrade för det – snarare tvärtom. Frankrike har sin Makelele, Sverige har sin Linderoth, Italien sin Gennaro Gattuso, England hade först inte sin Hargreaves eller Carrick, men så hade de dem ändå på något sätt, Brasilien har faktiskt sin Emerson och Argentina har sin Mascherano.

Men främst, vilket vi framgent i detta inlägg kommer att behandla, har Tyskland sin Frings. Han har verkligen alla förutsättningar för att vara en riktigt bra städgumma. Han har ett bra distansskott, fantastiska crossbollar, är järnhård i närkamperna, alltid rätt i positionerna och jobbar något kopiöst. Under detta vm har han, likt vissa andra i det tyska laget (Klose, Lahm, mittbackarna…) med råge överträffat sin egen förmåga. När så en så bra spelare som Torsten Frings får något galet i blicken och höjer sin standard markant och spelar som vore han i Schlaraffenland blir resultatet givetvis något exceptionellt.

WM tycker att man med fog kan tycka att hade inte Borowski muckat med Argentina, så att Cufre gått bananer på Mertesacker, så att Frings, mer eller mindre, blivit tvungen att nita Cufre, så hade Frings fått spela mot Italien och då hade Tyskland orkat stå emot i två minuter till och då hade de vunnit på straffar och då hade de spelat final på söndag. Man kan åtminstone hävda att om Tysklands chanser om de hade fått spela med deras, i WM:s tycke, bäste spelare, hade förbättrats. Nu får han trösta sig med att vara obesegrad i vm och representerad i WM-11:an!

Reserv: Claude Makelele
Oj, vad bra han har varit. Det finns inte så mycket mer att säga. Oj!

Bubblare:
Javier Mascherano, Gennaro Gattuso, Owen Hargreaves (igen…)