WM

Med anledning av den oerhörda konkurrensen på innermittfältet hade vi tänkt att avvakta dessa positioner lite, men som vid några tidigare WM-11:an-publiceringar leapfroggar vi lite i vår iver och entusiasm över en spelares insats. 

Man kan tycka att Andrea Pirlo har gjort bättre matcher än vad han gjorde i gårdagens fantastiska, pulserande och alldeles, alldeles underbara föreställning på Westfalenstadion. WM håller med! Men frågan är om Pirlos storhet någonsin framträtt med större tydlighet än igår. 

Den före detta finliraren och rikemansungen som flyttade till Milano och fick lära sig försvarsspel och hårt arbete började matchen med att, i vanlig ordning, fördela bollar med osannolik precision över hela planen. Inget konstigt i detta. Efter inte så länge tog Klinsi dock beslutet att dra ner Lukas Podolski i planen för att skära av möjligheterna för backlinjen att nå Pirlo och istället låta Gennaro Gattuso sköta uppspelen. Säga vad man vill om Gattuso, men han är ingen Pirlo. Inget konstigt i detta heller, det är vanligt att anfallarna försöker styra över uppspelen till dem som utför de sämst. 

Det är nu det anmärkningsvärda tar fart.  

1)      Pirlo börjar springa i åttor över hela planen för att komma loss sin bevakning och göra sig spelbar. Ibland är han bakom mittbackarna, ibland uppe i anfallsposition.

2)      Materazzi, Cannavaro och Gattuso får anstänga sig till sitt yttersta för att nå Pirlo, även om det finns nio enklare alternativ vill man till varje pris nå den lille lombardiern.

3)      Podolski söker sig allt närmre Pirlo. 

Detta fortsätter i en iterativ process, en ond (eller god) spiral, om ni så vill. Pirlo söker fler nya ytor, medspelarna får slå mer och mer knepiga passningar och Podolski får söka sig närmre, vilket innebär att Pirlo får springa ännu mer för att få en yta, passningarna till honom blir svårare och Podolski söker sig närmre. 

Den här katt-och-råtta-leken pågår från en halvtimme in i matchen till någon gång i förlängningen, när Podolski tröttnar. Den visar på tre saker: italienarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare, tyskarna vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare och Pirlo vet om att Pirlo är vm:s bäste speluppbyggare. Så, i WM-11:ans ena defensiva mittfältsposition, med ansvar för den tidiga speluppbyggnaden, finns givetvis Andrea Pirlo. 

Lägg sedan till att han har ett fantastiskt skott och att han blir en för varje säsong allt skickligare närkampsspelare så har ni så mycket grädde på ert mos att den relativa delen mos är så liten att det knappast längre är fråga om mos med grädde, utan snarare grädde med mos, varför man nu skulle vilja ha mos på sin grädde, eller grädde på sitt mos heller, för den delen. 

Reserv: Pavel Pardo
Mexikos egen Pirlo var den ende som nådde upp till världsklass i den sjätterankade laget från väster. När stjärnor som Marqués och Borghetti mest lullade runt som mezcalstinna hönor visade Pardo upp ett stort register av spelförståelse, tempo och vinnarinstinkt. En stor man, med ett stort hjärta, denne Pavel Pardo. 

Bubblare:
Esteban Cambiasso, Maniche, Johann Vogel.

Laget hittills: