WM

Det har ofta på många håll – även bland WM:s läsare – framförts kritik mot Sveriges uppspel. Ett stressat Sverige verkar ofta ha en tendens att negligera mittfältet och istället bygga anfallsspelet på långa bollar i princip från mittbackar direkt till anfallare. Förr, när Sverige var som bäst mot bra motstånd och inte själva kunde föra spelet, var detta ganska naturligt. Nu däremot, när vi besitter de kvaliteter som krävs för att slå tio passningar i rad, så känns det mera onödigt. Därför var detta en av de saker som WM specialstuderade i torsdags mot Finland. Vi fann två anledningar.

1. Finlands styrspel.
Finländarna såg på ett effektivt sätt till att skära av våra yttermittfältare totalt från uppspelen och istället styra alla bollar mot mitten. Detta var särskilt tydligt i första halvlek då varken Nilsson eller Wilhelmsson fick vara särskilt delaktiga i spelet. De anfall som byggdes från kanterna i den halvleken kom istället från Alexandersson eller Edman, som då även behövde spela förbi den ”styrande” finländaren. Detta får vi vänja oss vid, och särskilt då Ljungberg spelar vänsterytter kommer våra motståndare vara mycket villiga att skära av den kanten. Lagerbäck måste på något smart sätt lösa detta.

2. Sveriges låga mittfält.
Sverige har som taktik att försvara med hela laget, och när den här taktiken fungerar är den väldigt effektiv, och det finns få lag i världen som det kan vara så svårt att göra mål på som ett väl spelande svenskt landslag. Men när hela mittfältet hjälper till bakåt ställs samtidigt höga krav på de snabba omställningarna efter att Linderoth eller försvararna erövrat bollen lågt i banan. Mot Finland gav Kim Källström mycket positiva besked, och gjorde nästan allt rätt. Vi säger dock nästan, eftersom WM såg ett ständigt återkommande problem. Kim hade en tendens att hamna väldigt lågt i banan, och när bollen låg vid Mellbergs eller Hanssons fötter samtidigt som Finland skar av våra yttermittfältare och både Linderoth och Källström låg inom ”kvadratenavstånd” hade inte våra mittbackar några alternativ förutom att slå den långa bollen rakt upp i banan till våra anfallare. Och anledningen till att bollarna gick just centralt och inte ut på kanterna var att våra anfallare låg just där samtidigt som yttrarna inte hade hunnit upp.

Framför dumburken är det lätt att skylla på mittbackarna i det här läget, men lyfts blicken några sekunder så ser man att problemet snarare ligger i övriga spelares – särskilt offensiv mittfältares – positioner. Det här är ett problem som automatiskt skapas av vårt effektiva försvarsspel och för att lösa det ställs höga krav på snabba omställningar. Särskilt mot lag som spelar med ett rakt mittfält är det vitalt att snabbt som ögat hitta ytan mellan motståndarens backlinje och motståndarens mittfält. Även här förespråkar WM ”spelare efter uppgift”, precis som i fallet med vår tredje anfallare. Diskussionen behöver inte nödvändigtvis handla om huruvida Anders eller Kim ständigt ska spela, utan bör kanske istället handla om vem av dem som passar bäst mot motståndets mittfält. Kim har en oerhörd precision i de långa bollarna och lämpar sig bra mot lag där vi vill nå löpande forwards med tidiga bollar, medan Anders älskar att ligga mellan mittfält och anfall för att sticka in korta, farliga bollar i straffområdet.

Men oavsett vem som kommer att spela i den offensiva mittfältsrollen, så är det nu väldigt viktigt att innan vm startar om elva dagar fokusera på snabba, snabba, snabba omställningar. Så fort backlinjen erövrar bollen måste Kim eller Anders genast löpa uppåt i banan och göra sig spelbar centralt längs med marken. På så sätt kan vi dessutom utnyttja att motståndarna inte hunnit samla sig än. Detta ska bli en av de saker som WM kommer att titta närmare på mot Chile.